Halva nöjet, ingen nytta?

Jag har kommit till insikt.

Igår bestämde jag mig för att trotsa min noja vad gäller korta distanser och kuperad terräng. Jag ställde upp i Hellasloppets fem-kilometerslopp. Dagen var vacker, om än ganska kall. Cykelavstånd och sällskap av en kompis, tillika medlöpare. Vi löste startavgift, fick nummerlapp och satte oss i solen för att invänta starten. En kort jogg strax före, så var det dags.

Det var hemskt.

Redan efter hundra meter (inklusive ett förvirrat avstannande inte bara av mig, utan av hela startfältet sedan ett dubbelskott fick oss att tro att en tjuvstart faktiskt skett – om än väldigt osannolikt!) tänkte jag: det här är fruktansvärt, varför gör jag det här? Svaret på den frågan kom aldrig.

Taktiken jag lagt upp var bara att glömma. Pulsen gick upp till max innan första backen avverkats, cirka 500 meter från start. Benen kändes aldrig så tunga, andningen aldrig så ansträngd. Nej, det här var inte njutbart ens en gnutta. Vid ett marathon känns åtminstone första halvan rätt trevlig. Men nu var det en pina från start till mål. Möjligtvis kan jag tycka att plågan inte var så långvarig – fem kilometer går ju ändå ganska fort. Dessvärre hjälpte inte den tanken mig ett dugg.

Väl i mål, utan vare sig slutspurt eller målgest, kändes det bara tungt. Varför hade jag utsatt min förkylning, som jag inte var helt frisk ifrån, för det här onödiga? Inte heller tiden jag sprungit på kändes bra.

Nåja, när jag väl cyklat hem, duschat och ätit kändes det lite bättre. Min placering var inte heller fy skam. Kanske var det värt det ändå?

Målgången kom inte en meter för tidigt...

Nja, jag får nog fundera lite. En sisådär 364 dagar eller så…

Lite mittemellan

Så var det lite ’mittemellan’… Höst helt enkelt. Cyklisterna bli sakta färre i takt med att löven faller och dagarna blir mörkare. Rullskidåkarna blir fler. För mig innebär hösten att jag har lite svårt att bestämma mig. Vill jag att det ska fortsätta vara varmt och snöfritt, för att kunna cykla obehindrat? Eller vill jag att snön ska komma tidigt så längdskidorna kan plockas fram? Ska jag minska ned på cyklingen och börja träna rullskidor och styrketräning? Eller finns det outnyttjade luckor i mitt liv som jag kan fylla med mer träning? Troligtvis inte. När valfriheten uppstår blir det så mycket svårare.

Fast det är ju nu jag ska njuta! Inga måsten, inga inplanerade lopp, ingen press. Bara nöje. Möjligheten att vara flexibel, spontan och prova nytt. Kanske lite MTB? Tänk om det alltid vore höst, vad mycket kul jag skulle kunna prova på då! Eller…förresten, vill jag inte fokusera mer på löpning och cykling och prova alla de där träningspassen jag aldrig testat..? Hmmm, på löpfronten ska jag i alla fall försöka träna mer och kortare intervaller än jag vanligtvis gör. Våga prova kortare distanser…jag har ju faktiskt inte provat ett kortare lopp än halvmaradistans på över 13 år!

Men i helgen var det helt och hållet träningsuppehåll. Jag och min man åkte till Göteborg. Det mest ansträngande vi gjorde där var att springa runt mellan bergochdal-banorna på Liseberg. Det gäller ju att passa på utan barn... Inte mindre än två kilo Toblerone hade vi med oss tillbaka till Stockholm och med den vinstpotten tycker barnen vi borde åka iväg lite oftare. J