Jag
har kommit till insikt.
Igår
bestämde jag mig för att trotsa min noja vad gäller korta distanser och kuperad
terräng. Jag ställde upp i Hellasloppets fem-kilometerslopp. Dagen var vacker,
om än ganska kall. Cykelavstånd och sällskap av en kompis, tillika medlöpare.
Vi löste startavgift, fick nummerlapp och satte oss i solen för att invänta
starten. En kort jogg strax före, så var det dags.
Det
var hemskt.
Redan
efter hundra meter (inklusive ett förvirrat avstannande inte bara av mig, utan
av hela startfältet sedan ett dubbelskott fick oss att tro att en tjuvstart
faktiskt skett – om än väldigt osannolikt!) tänkte jag: det här är
fruktansvärt, varför gör jag det här? Svaret på den frågan kom aldrig.
Taktiken
jag lagt upp var bara att glömma. Pulsen gick upp till max innan första backen
avverkats, cirka 500 meter från start. Benen kändes aldrig så tunga, andningen
aldrig så ansträngd. Nej, det här var inte njutbart ens en gnutta. Vid ett
marathon känns åtminstone första halvan rätt trevlig. Men nu var det en pina
från start till mål. Möjligtvis kan jag tycka att plågan inte var så långvarig
– fem kilometer går ju ändå ganska fort. Dessvärre hjälpte inte den tanken mig
ett dugg.
Väl
i mål, utan vare sig slutspurt eller målgest, kändes det bara tungt. Varför
hade jag utsatt min förkylning, som jag inte var helt frisk ifrån, för det här
onödiga? Inte heller tiden jag sprungit på kändes bra.
Nåja,
när jag väl cyklat hem, duschat och ätit kändes det lite bättre. Min placering
var inte heller fy skam. Kanske var det värt det ändå?
Målgången kom inte en meter för tidigt...
Nja, jag får nog fundera lite. En sisådär 364 dagar eller så…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar