Hallå, var är jag???

Tiden bara går och jag skriver ju inte en rad! Vaddå, har jag ett liv eller???

Nåja, jag går nog mest runt och funderar... På vad? Tja...till exempel: Ska jag byta till dubbat eller inte? För två veckor sedan var det halt till och från hela veckan. En dag lämnade jag faktiskt cykeln hemma och bytte om från cykelkläder till jobbkläder. Tala om att jag kände mig väldigt förnuftig...var självklart tvungen att 'skryta' lite om det på jobbet... Tidigare vintrar har jag inte cyklat på crossen utan på min mountainbike. Visst har jag haft dubbdäck, men det blir rätt vingligt med bockstyre. Men hallå, vem vill cykla långsamt när man kan cykla snabbare? Föga överraskande är svaret: Inte jag i alla fall. Så i vinter är jag lättövertalad när jag fått frågan om jag inte ska sätta dubbar på Orbean. Men förra veckan var det värmebölja igen och jag glömde allt vad däckbyte heter.

Jag går dessutom i valet och kvalet om jag ska sälja Vasaloppsplats och köpa Öppet spår. Äkta vara versus snabbare tid och trevligt sällskap. Genuin eller enbart tävlingsinriktad...hmmm, tål att tänkas på. Anmälan till Värmdöloppet (längdskidor för er som inte vet, rekommenderas starkt!) är dock gjord. Bara lite snö som saknas...rullskidor är ju kul...ett tag!

Vad mer? Jo, jag har gjort det. Av alla vedervärdiga lopp och tävlingar jag ställt upp i är jag nu på väg att göra om...och göra värre! En kompis ringde förra veckan och frågade om jag inte ska ta rygg på Vansbrosimmet. Jag som hatar (förlåt ordvalet mina barn!!!) att simma. Jag var dålig på simning som barn och jag är marginellt bättre nu. Men vad gör man inte för kompistrycket...och för ännu en Klassiker? Anneli, underbar träningskompis tillika bloggare, har dessutom haft en rekryteringsrunda till Tjurruset 2012. Och som vanligt var jag inte den som ville banga...även om starten i New York Marathon definitivt sätts på spel i ett sådant lopp. Suck, jag är hopplös!

Det är (väl?) när man vilar man bygger muskler

Nu har jag gjort som proffsen. Vilat. Okej, kanske inte helt självvalt, men när man åker på semester till Tanzania, ut på savannen där jogging uttryckligen (!) är förbjudet, så har man inget val. Tala om i-landsproblem!

Höstlovet tillbringades alltså på safari. Vilken kontrast till mitt hektiska stadsliv! Ingen stress, knappt någon el, inget mobilnät, stekhett…och inte minst: på djurens villkor.

I ett minimalt propellerplan flög vi till Ruaha National Park. Landningsbanan korsades titt som tätt av såväl lite mindre antiloper som stora elefanter. Vi hade tur, vår landning gick lugnt och fint. Med hjälp av erfarna masajer och skarpsynta guider fick vi en oförglömlig upplevelse. Till och med vår minsting, 3-åringen, tyckte varje game drive-utflykt var spännande. Även om just hans lycka bestod i att räkna och köra över elefantbajs… Det blev ett trettiotal djurarter – fåglar inte inräknade, men för min brorson, tillika ornitolog noterades inte mindre än dryga 130 fågelarter – och höjdpunkterna var många. En giraff som lätt stelbent dricker vatten, en flodhäst som leker i vattnet, ett lejon som festar på en död elefantunge, en gepard som vilar sig i skuggan av ett träd. Minnena är oändliga!

Nåja, ett tag tänkte jag att jag skulle passa på att träna lite styrketräning när jag inte kan träna kondition. Därav blev intet. Desto mer avkoppling och god mat och dryck.

Väl hemma igen träningssuget större än någonsin. Men samtidigt är perspektivet lite annorlunda. Och visst är det väl så att det är först när man vilar som man bygger muskler…?