60 cm puder

Precis som i fjällen ändras vädret snabbt i alperna. I förrgår sol följt av snöfall på kvällen. Inte mindre än 60 cm följdes av ytterligare snö på dagen. Alla somnade ovaggade igår kväll...

Hela gänget

Härliga alpvyer...

...och härliga solstolar

Sen föll snö...mycket snö

Ibland försvann barnen nästan under all snö

Men det var nästan alltid kul att ramla...

En fårskock i Sestriere

Hälsningar från Sestriere!  Idag är fjärde skiddagen och livet är på topp. Igår kom äntligen solen men med tanke på alla snö som fallit dagarna före så är det ingen som klagar.

Vi är fyra familjer och 17 personer. 8 vuxna och 9 barn, samtliga killar mellan 4 och 11 år. Med off pist-mästaren Anders i täten kastar sig alla vilt utför varje opistad brant...med undantag för vår fyraåring tack och lov. Det är fascinerande vad modiga killar i grupp kan prestera!

Själv har jag bytt ut telisarna mot pistskidor och det känns ringrostigt, speciellt i lössnön. Med ett undantag har jag inte använt dem på tio år.

Det är många att hålla ordning på och många skidor som ska hittas och sättas på i djup snö. Och det är ruggigt kul.

Vasaloppet på söndag känns långt borta!

Skyndar inför ledigheten

Så närmar sig vecka nio och skolans sportlov. Det är första året sedan jag var liten som jag är ledig då. Färden går till italienska alperna och vi är fyra familjer och 17 personer som ska åka skidor i Sestriere. Det ska bli så kul...och det har varit så stressigt. Huvudvärk mest hela tiden och migrän på natten. Vad gör man inte för att ha det lugnt och skönt tillsammans. Om man nu ska kalla det för lugnt och skönt. Det har ju aldrig varit riktigt vår grej, och skidåkning är väl kanske inte just så lugnt. Men avkopplande och återhämtande vill jag ändå kalla det.

Vasaloppskläder har tillsammans med längdskidorna redan lämnats av hos Karin som åker upp till Sälen med bil i god tid före loppet. Som sig bör. Själv landar jag på Arlanda kl 15.35 på lördag eftermiddag, vilket är 30 minuter innan tåget till Mora går. Där har jag 25 minuter på mig att ta mig till bussen som är en promenad bort från tågstationen. Missar jag tåget och/eller bussen blir det ett senare tåg och taxi från Mora till Sälen som gäller. Väl i mål på Vasaloppet har jag ett par timmar på mig tills tåget går hem kl 18.30 på söndagkvällen.

Varför gör jag så här, frågar både andra mig och jag själv. Jag vet inte. Men det ska i alla fall bli himla kul!

Jag lovar återkomma med fina skidbilder inom kort!

Bye bye New York

Ända sedan jag kom hem från New York i höstas har jag varit inställd på att springa New York City Marathon 2013. Dessvärre har vår researrangör, SRRC, inte visat sig från sin bästa sida. När de hade möjligheten att låta oss få vår startplats flyttad till 2013 så som alla deltagare från 2012 skulle erbjudas, gjorde de inte det med mindre än att man samtidigt var tvungen att köpa en dyr paketresa med dem. Tala om att sätta sitt företags kortsiktiga vinst i första rummet snarare än nöjda kunder och långsiktigt relationsskapande!

Efter många diskussioner slutar det nu med att jag lägger New York på hyllan. Jag får kostnaden för min startplats 2012 återbetald, jag har tillsammans med cirka 20 andra lämnat in en anmälan till ARN och jag kommer aldrig resa med SRRC igen. Min livs dröm blev tillintetgjord. Men så är det väl ibland.

Istället ser jag fram emot lite andra saker som händer i år. Stockholm Triathlon blir såklart en kul, om än lite skrämmande utmaning. Jag har dessutom fått frågan om jag vill vara med i en multisporttävling i september. Om jag vill? Dum fråga! Självklart vill jag det.

Träningsveckan som var gick bra. Jag kämpar på med simningen och försöker förbättra min andning när jag crawlar. Längdskidåkningen känns stabil, cyklingen går...långsamt just nu och löpningen är kul när den väl blir av.

I helgen var dock höjdpunkten när vi gjorde talgbollar till fåglarna och gick ut i skogen och satte upp dem. Fast det roligaste bestod i att vi lekte kurragömma i skogen. En underskattad lek som funkar utmärkt även på vintern. Rekommenderas starkt!

Skogen - för kropp och själ!

Lite ur spår

Den här veckan har jag känt att motivationen inte varit på topp. Det kan tyckas fullt naturligt, faktiskt ganska normalt. Men för min del är det inte vanligt. Faktum är att jag snarare anmäler mig till lopp för att kunna motivera min träning...för mina nära och kära, inte för att jag ska motivera mig själv. Jag tävlar för att få träna, inte tränar för att kunna tävla.

Efter Värmdöloppet och ett faktiskt helt obefintligt fäste (normalt sett brukar jag fnysa åt andra som klagar över att de vallat fel) har jag cyklat och simmat i veckan, men i torsdags kväll gav jag mig iväg till Ågesta. Eftersom det var någonstans mellan klister och röd valla (varav det sistnämnda jag inte äger) beslutade jag mig för att ge helgens kvarvarande klister en ny chans. Resultatet var marginellt bättre, men fortfarande väldigt, väldigt bakhalt.

Ett tidigt löppass igår kändes betydligt roligare än längdskidor, men imorse var det dags för helgens enda lediga tid att köra långpass. Jag rengjorde skidorna och la på lila valla. Klockan 7.20 och som tredje bil på Ågestas parkering stod jag i spåret. Det var bara ett problem. Det fanns inget spår. Eller jo, en person hade skejtat och en person hade spårat. Egentligen ingen överraskning, enligt spårgubbarnas rapport på sin hemsida visste jag att de inte skulle ut förrän lite senare på morgonen. Efter en stund lyckades jag smått otroligt åka ikapp och förbi hon som spårat 'klassiska spår' och nu var jag förste spårare.

Andre spårare...

...blev förste spårare

Ett varv senare kom spårpatrullen igång och spårade och humöret blev lite bättre. Det blev drygt tre mil och en fin morgon.

Nu ska jag leta efter motivationen. Som tur är har jag många mil i mina längdskideben och det blir nog bara ett långpass till nästa helg. Härnäst blir det Röjar-Ralf med hela familjen och ytterligare två kompisar. Och så Melodifestivalen med godis och lite vin. Det kunde vara värre...

Värmdöloppet 2013 - genrep i stakning

Äntligen var det dags för tävling! Lidingöloppet stoppades av virus och New York Marathon av...Sandy. Självklart har jag fått ont i halsen i veckan - det är ju regel snarare än undantag inför lopp - men inte värre än att jag kände mig pigg och väldigt sugen.

Väderprognosen utlovade sol och strax under nollan och jag lämnade in mina skidor till Runner's Store för vallning. Klister var tydligen det som gällde. Vilken dag det såg ut att bli!

Jag samåkte med min Älta-kompis Dominique, Irlands svar på Gunde Svan, som hade åkt Stockholm Ski Marathon i Lida helgen innan och var oerhört peppad. Fem sekunders marginal till startgrupp fem ville han ha revansch på idag. Själv var jag nöjd om jag kan tangera min startgrupp sju-seedning. Värmdöloppet brukar inte vara ett lopp som jag lyckas seeda mig i särskilt bra, utan det har alltid varit bättre att använda mina tider i Öppet spår. Men visst, åtta minuter upp till startgrupp sex vore ju nice att bräcka...

Vilken dag för längdskidor

Starten närmar sig

Jag är supertaggad!

När starten gick blev det som vanligt ett myller av stavar, stokastiska spårbyten, fartökningar, folk som faller och hastiga inbromsningar. Jag lyckades tack och lov navigera mig mellan spår och fallna skidåkare utan att själv vare sig ramla omkull eller vålla andras vurpor. Det var jag nöjd med.

Glidet var fantastiskt! Tyvärr märkte jag emellertid rätt fort att jag inte hade något som helst fäste. Så det blev till att staka för kung och fosterland. Jag har nog aldrig stakat så mycket som idag! Men jag får se det som bra träning inför Vasaloppet. Lämnar man in skidor på vallning hos 'proffs' kanske man kan vänta sig lite bättre resultat - även om det inte alltid är så lätt.

Hur som helst, 3.04.16 blev tiden och därmed 41,7 km i 4.24-tempo enligt GPSen. Helt okej tid och alltid lite skönt att känna att det finns mer att ta av.

En korv smakar aldrig så gott som efter ett lopp!

Nu ska jag njuta av en fin dag. Hoppas det faller lite mer snö snart så det här inte blev sista långpasset innan det är dags för Vasaloppet.