Lite ur spår

Den här veckan har jag känt att motivationen inte varit på topp. Det kan tyckas fullt naturligt, faktiskt ganska normalt. Men för min del är det inte vanligt. Faktum är att jag snarare anmäler mig till lopp för att kunna motivera min träning...för mina nära och kära, inte för att jag ska motivera mig själv. Jag tävlar för att få träna, inte tränar för att kunna tävla.

Efter Värmdöloppet och ett faktiskt helt obefintligt fäste (normalt sett brukar jag fnysa åt andra som klagar över att de vallat fel) har jag cyklat och simmat i veckan, men i torsdags kväll gav jag mig iväg till Ågesta. Eftersom det var någonstans mellan klister och röd valla (varav det sistnämnda jag inte äger) beslutade jag mig för att ge helgens kvarvarande klister en ny chans. Resultatet var marginellt bättre, men fortfarande väldigt, väldigt bakhalt.

Ett tidigt löppass igår kändes betydligt roligare än längdskidor, men imorse var det dags för helgens enda lediga tid att köra långpass. Jag rengjorde skidorna och la på lila valla. Klockan 7.20 och som tredje bil på Ågestas parkering stod jag i spåret. Det var bara ett problem. Det fanns inget spår. Eller jo, en person hade skejtat och en person hade spårat. Egentligen ingen överraskning, enligt spårgubbarnas rapport på sin hemsida visste jag att de inte skulle ut förrän lite senare på morgonen. Efter en stund lyckades jag smått otroligt åka ikapp och förbi hon som spårat 'klassiska spår' och nu var jag förste spårare.

Andre spårare...

...blev förste spårare

Ett varv senare kom spårpatrullen igång och spårade och humöret blev lite bättre. Det blev drygt tre mil och en fin morgon.

Nu ska jag leta efter motivationen. Som tur är har jag många mil i mina längdskideben och det blir nog bara ett långpass till nästa helg. Härnäst blir det Röjar-Ralf med hela familjen och ytterligare två kompisar. Och så Melodifestivalen med godis och lite vin. Det kunde vara värre...