Sickla Triathlon - dags att putsa tiden!

Efter att ha missat Sickla Triathlon förra veckan på grund av halsont (inte så otippat den här sommaren) var jag väldigt laddad denna vecka. Eller...var jag det? I helgen blev det bra träning med cykling-löpning i ett svep och med goda resultat samt ett simpass i Ältasjön tidigt på söndagsmorgonen. Ändå kände jag mig rätt osugen. Kanske hade vädret ett finger med i spelet. Det har vräkt ned måndag och tisdag när jag cyklat hem från jobbet och onsdagen såg ut att bjuda på en repris. Mycket riktigt, när jag tittade ut från bankens garage stod regnet som spön i backen. När jag mötte upp Anneli i Sickla hade hon inte mycket stöd att ge eftersom hon kände likadant. Men det var bara att koppla på autopiloten, hoppa i våtdräkten och göra sig startredo. Något fördopp och uppvärmningssim var det inte tal om för oss.

97 personer kom till start och i starten tänkte jag att jag inte skulle hålla en lika defensiv position som sist - jag har ju hunnit samla på mig lite mer erfarenhet och kunnighet. Det var ett dåligt beslut. Pulsen skenade, alla låg och sparkade och jag kände att det här går inte alls. Jag stannade upp, provade igen, men utan bättring. Jag stannade, tog några bröstsimtag och tänkte att jag måste bryta. Jag vände mig om men det var fortfarande många bakom mig. Så jag fortsatte. Och på något sätt lyckades jag få ner pulsen, få mer luft och hitta rytmen. Efter vändningen började det t o m kännas som vanligt! På något mirakulöst sätt kunde jag när simningen avslutades konstatera att jag lyckats putsa tiden med en minut!

Bytet från  simning till cykel tar som alltid tid. Att få av sig våtdräkten är meckigt!!! Cyklingen kändes till en början stum, och pulsen var på max. Före loppet hade jag trott att jag skulle behöva en extra tröja på mitt linne. Men med adrenalin och hög puls blir tröjor helt överflödiga! Cyklingen fick fint och trots det blöta underlaget kunde jag hålla högre fart än förra gången. I Älta-rondellen där man vänder såg jag mäkta förvånad mina barn och mina föräldrar stå och heja. Synd bara att det inte var mig de hejade på för min mamma hade snöat in sig på att det var en tjej som just passerat som var jag. Tur att mina barn känner igen mig i alla fall... Många placeringar togs under cyklingen men när det var dags att byta till löpskorna tappades lika många. Trots att jag tyckte jag höll ett okej tempo kan jag konstatera att här är min akilleshäl. Och inte så konstigt - sommaren har inte varit någon löpsommar för mig.

Det hela slutade med ett resultat drygt tre minuter snabbare än förra gången: 1.05.38 och en relativplacering betydligt bättre än förra. Glad och nöjd cyklade jag i sakta tempo hem. Vilken fantastisk kväll!

Uppladning inför ett relativt grått Sickla Triathlon