Tankar från en inbiten träningsmorsa: Vandring och klättring i Engelberg

Strax efter att träningsvärken utan dess like börjat lägga sig var det dags att styra kosan mot nya utmaningar. Jag, Inger och Madde tog flyget till Zürich på torsdagskvällen och därifrån tåget till Engelberg. Förutom vandringskängor hade vi packat ned både regnkläder och mössor, tillbehör som vi tack och lov aldrig skulle komma att behöva använda!

Klockan nio gav vi oss av. Första dagen blev det vandring mellan ett antal alpsjöar. Varma koppen, bröd med mjukost och nescafe smakar aldrig så gott som när man vandrat långt och sitter med en vy utan dess like! Dagen avslutades med en nedstigning på totalt 1200 höjdmeter och våra ben fick jobba betänkligt. Vi var inte tillbaka i Engelberg förrän strax före klockan sju på kvällen och gick då direkt till en restaurang, åt pasta som sköljdes ned med ett par öl för att sedan gå tillbaka till hotellet, duscha och stupa i säng.

Nästa dag hyrde vi klätterutrustning och ägnade dagen åt att klättra på ett par av Engelbergs Via Ferrator. Via Ferrata, eller järn-gata, är en sorts klätterled som ursprungligen preparerades av soldater under första världskriget för att kunna ta sig fram i alpterrän. Men det sägs att Via Ferrata egentligen kommer från Via attrezzata, ”Fullt utrustad väg” och går ända tillbaka till mitten av 1800-talet.

Hur som helst, med en dag som bjöd på fantastiskt väder (vet inte hur många gånger jag skrivit så i år, men det är ju ett år där vädret går från klarhet till klarhet...) fick vi många storslagna vyer och fina stunder. Inger kämpade med (mot?) höjdrädslan och vi imponerades av de schweiziska barnen som lyckades ta sig upp för passager som vi själva tyckte var hyfsat avancerade. Brunnistöckli och Rigidalstock besegrades och vi var rejält möra i benen när vi tagit oss upp och ner för 800 väldigt branta höjdmeter. Men till skillnad mot gårdagen hann vi ner i bättre tid och hann till och med ta en "after walk-öl".

Sista dagen blev det vandring av mer horisontal karaktär. Eller horisontal och horisontal, ett par hundra höjdmeter upp och ner blev det när vi vandrade runt ett berg för att se baksidan. Vi konstaterade att alla kossor har koskällor av storleken större (och då menar vi ALLA kossor) vilket gjorde att det klinkade och klonkade konstant. Tiden räckte inte längre och vi var sugna på mountainbike, på glidflygning med fallskärm, på mer vandring och klättring och på...att komma tillbaka helt enkelt.

Nåja, klockan 17 tog vi tåget tillbaka till Zürich och flög hemåt. Strax efter midnatt stupade jag i säng med ett leende på läpparna. Jag har en dröm om att bli bergsguide och den har inte blivit svagare under helgen. Kanske Hasse kunde bli fiskeguide och barnen...ja de hänger ju bara med!