Tankar från en inbiten träningsmorsa: september 2014

lördag 27 september 2014

Älta Tigers Damlag

En trendkännare inom idrotten skulle möjligtvis snappa upp det. En ny våg är på väg att skölja in. Först kom Friskis och Svettis, sedan skulle vi ut och jogga Tjejmilen följt av längre utmaningar så som Marathon. Men marathon blev snabbt för kort och ultralopp blev det nya normala. Vi satte oss på cyklar och började trampa, En Svensk Klassiker blev superinne och efter det skulle man lära sig att crawla. Multisport och Triathlon. Ironman och X-terra. Glöm det, en ny epok är här: Mammahockey. Ja, du hörde rätt. Det startas lag runt om i landet av mammor som minsann tror sig kunna spela hockey om de bara får chansen.

I Älta är ishockey relativt stort. Om det inte varit för min man hade jag aldrig satt min fot i Älta ishall. Barnen hade aldrig spelat hockey och jag....hade för mitt liv inte blivit hockeybiten. Men nu är det som det är. Hasse spelar veteranhockey, åker till VM för veteranlag, är tränare för barnen som i sin tur älskar hockey över allt annat. I slutet på varje säsong är det dags för den stundom förnedrande mammamatchen där vi snör på oss skridskor, hittar några sunkiga skydd och försöker mobilisera mod och kraft. Det går sällan bra. Länge har idén om att träna ihop grott. Fick vi bara öva lite skulle vi nog bli mycket bättre.

I våras kände jag att det var dags att se om vi kunde starta ett damlag. Jag skickade ut en intresseförfrågan och gensvaret var långt över förväntat! Det fanns helt klart ett underlag för ett lag och nu har det blivit verklighet. Älta Tigers A-lag dam (som om det fanns ett B-lag...). Eller som vi själva kallar oss: morsor på is.

Varför skulle det här vara en trend? Jo, därför att det ser precis likadant ut på många ställen. I Stockholm finns knappt tio relativt nystartade mammalag. Och vad gör man då? Jo, man startar en serie. Sagt och gjort, veteranishockeyförbundet kör om ett par veckor igång första omgången i serien med namnet Dam Rekreation och som är en veteranserie utan åldersbegränsningar.

Vi har hittills haft två träningar med drygt 20 damer vid varje tillfälle. Laget är snart fullt med 40 aktiva spelare. Tänk om barnens lag hade lika många spelare.

Så vill ni delge en ny spaning på nästa fikarast, berätta om den allra senaste flugan inom motionsidrotten: mammahockey!

Älta Tigers A-lag Dam

tisdag 9 september 2014

Revansch

Efter att ha slickat såren från att inte ha kunnat ställa upp i Stockholm triathlon var det dags att packa väskan och åka till alperna igen. Den här gången packade jag allt från linne och shorts (som aldrig behövdes när jag var där i somras) till dunjacka, regnbyxor och mössa. Det skulle visa sig att det sistnämnda inte skulle behövas nu.

Sex hurtiga, sociala och vandringssugna tjejer landade i Geneve på torsdagkvällen och två timmar senare checkade vi in på ett klassiskt franskt hotell av fransk storlek. Det var så litet och trångt att man var tvungen att gå bakom bardisken för att komma från hotellrummet till matsalen! Men vad gjorde det - vi var i den nedre delen av Avoriaz och väderprognosen såg bra ut!

Morgonen därpå väckte väckarklockan oss vid sju och även om hotellägaren inte var så pigg på att servera frukost före åtta så fick han se sig tvungen. Strax därefter åkte vi iväg till Chatel där liftarna skulle vara öppna ett par dagar till. Vandringen var vacker, lunchmatsäcken god och sällskapet trevligt. Men avslutningen smällde ändå högst. Vi hade bestämt oss för att prova Fantasticable (http://www.fantasticable.com/), en linbana som är uppdelad i två sektioner och totalt 2,6 km lång. Man hänger under den och glider fram som en raket, med huvudet fram och magen ned. Med hjälm och glasögon och som i en kokong. 100 km/h kommer man upp i och det var häftigt! Först när man kom till slutet och skulle fångas upp av en stor gummisnodd märktes det hur fort man åkte! Galet och pirrigt, men väldigt kul!

Nästa dag höll vi till uppe i Avoriaz, en stad som inte liknar något annat, byggd enkom för turism och utan året runt-boende. Eftersom liftarna där stängt helgen innan var det som en spökstad - inte en själ så långt ögat kunde nå. Vi klättrade Via Ferrata och jag kände mig lite stolt när jag valde Dificile-vägen och klarade den utan problem. Och vilka vyer! Förlåt, mamma! ;-) Efter det lyckades vi avverka en vandringstur i Morzine som tog oss från 1400 till 2150 möh och storslagen utsikt. Jag ville aldrig vända tillbaka!

Även den sista dagen bjöd på vandring, den här gången i Le Gets och lunchen intogs med utsikt över Mont Blanc. Solcremen slösades och svettet rann. Underbart. Vilken revansch från i somras! Inte en regndroppe så långt ögat kunde nå.

Väl hemma igen försöker jag fokusera på löpningen. Den har gått sådär. Några långpass har jag klarat av på 12, 13 km men knät är inte jättepiggt. Nåja, det är väldigt skönt att springa långsamt, för det är det enda tempo jag klarar att hålla för att kunna springa flera kilometer. När det väl blir dags för New York Marathon, vilket inte är så långt borta, ska jag ta mig runt. På ett sätt eller ett annat!