Tankar från en inbiten träningsmorsa: Revansch

Efter att ha slickat såren från att inte ha kunnat ställa upp i Stockholm triathlon var det dags att packa väskan och åka till alperna igen. Den här gången packade jag allt från linne och shorts (som aldrig behövdes när jag var där i somras) till dunjacka, regnbyxor och mössa. Det skulle visa sig att det sistnämnda inte skulle behövas nu.

Sex hurtiga, sociala och vandringssugna tjejer landade i Geneve på torsdagkvällen och två timmar senare checkade vi in på ett klassiskt franskt hotell av fransk storlek. Det var så litet och trångt att man var tvungen att gå bakom bardisken för att komma från hotellrummet till matsalen! Men vad gjorde det - vi var i den nedre delen av Avoriaz och väderprognosen såg bra ut!

Morgonen därpå väckte väckarklockan oss vid sju och även om hotellägaren inte var så pigg på att servera frukost före åtta så fick han se sig tvungen. Strax därefter åkte vi iväg till Chatel där liftarna skulle vara öppna ett par dagar till. Vandringen var vacker, lunchmatsäcken god och sällskapet trevligt. Men avslutningen smällde ändå högst. Vi hade bestämt oss för att prova Fantasticable (http://www.fantasticable.com/), en linbana som är uppdelad i två sektioner och totalt 2,6 km lång. Man hänger under den och glider fram som en raket, med huvudet fram och magen ned. Med hjälm och glasögon och som i en kokong. 100 km/h kommer man upp i och det var häftigt! Först när man kom till slutet och skulle fångas upp av en stor gummisnodd märktes det hur fort man åkte! Galet och pirrigt, men väldigt kul!

Nästa dag höll vi till uppe i Avoriaz, en stad som inte liknar något annat, byggd enkom för turism och utan året runt-boende. Eftersom liftarna där stängt helgen innan var det som en spökstad - inte en själ så långt ögat kunde nå. Vi klättrade Via Ferrata och jag kände mig lite stolt när jag valde Dificile-vägen och klarade den utan problem. Och vilka vyer! Förlåt, mamma! ;-) Efter det lyckades vi avverka en vandringstur i Morzine som tog oss från 1400 till 2150 möh och storslagen utsikt. Jag ville aldrig vända tillbaka!

Även den sista dagen bjöd på vandring, den här gången i Le Gets och lunchen intogs med utsikt över Mont Blanc. Solcremen slösades och svettet rann. Underbart. Vilken revansch från i somras! Inte en regndroppe så långt ögat kunde nå.

Väl hemma igen försöker jag fokusera på löpningen. Den har gått sådär. Några långpass har jag klarat av på 12, 13 km men knät är inte jättepiggt. Nåja, det är väldigt skönt att springa långsamt, för det är det enda tempo jag klarar att hålla för att kunna springa flera kilometer. När det väl blir dags för New York Marathon, vilket inte är så långt borta, ska jag ta mig runt. På ett sätt eller ett annat!