Besviken!

Efter en sommar, eller snarare ett år, av med- och motgångar med min menisk kände jag att nu börjar vindarna blåsa åt rätt håll. Knät börjar kännas bättre och det kanske kommer funka med Stockholm Triathlon och New York Marathon. Jag tror jag aldrig varit så lycklig över ett långpass som när jag satte på mig vätskebältet och gav mig av på en 15-km-runda. Tyvärr ville det sig inte bättre än att jag fick ont i knät...igen! Dumma menisk, vad ska man med sådana till??

Sjukgymnasten är uppmuntrande. Okej, det var dumt att bära 15 kg packning i fjällen, hade hon vetat att jag skulle göra det hade hon varnat mig. Men det är inte värre än att det bara blev en överansträngning som går över. Vi är överens om att jag nu ska löpträna tre gånger i veckan, öka en kilometer per gång och långsamt jobba mig upp i distans. Långsamt...loppet går om drygt två månader. Tid är något jag inte har och långsamt är inte ett tempo som funkar. Men okej, hellre ett knä som är helt än ett som är paj!

Desto mer laddad har jag känt mig inför Stockholm Triathlon. Sista Sickla Triathlon blev personbästa trots att jag är långsammare både i cykling och löpning. Men jag verkar faktiskt ha blivit lite snabbare på att simma. Nu tar jag dessutom några PT-lektioner i simning (kl 6.30 i Högdalsbadet!!) så det finns kanske hopp.

I fredags blev jag därför rejält oroad när jag kände av halsont. Dessutom blev jag hängig. Inte bra! När jag igår stod som funktionär på elitloppet insåg jag att det var en överhängande risk att jag inte skulle kunna komma till start. Att stå ute i regn gjorde ju inte saken bättre, men väl hemma bestämde jag mig för att åtminstone lägga fram alla grejer OM det nu skulle vara så att jag vaknade på söndag morgon och kände mig bättre. Det gjorde jag inte. Beslutet var lätt, ingen start för mig. Men åh vad det gör ont inombords! Under dagen var jag dessutom tvungen att åka in och lämna tillbaka chipet. Perfekt väder och massor av glada åskådare. En massa kompisar som kör och tar sig i mål på kanontider.

Jag är så besviken just nu! Jag önskar att jag hade anmält mig till något mer triathlonlopp. Men visst, det hade jag inte kunnat på grund av knät. Förvisso går Sala triathlon nästa helg men dels är den slutsåld, dels är min man bortrest och jag är hemma själv med barn.

Okej, det är i-landsproblem, jag vet. Men just nu deppar jag.

Rejält med kläder när man är funktionär i regn

I väntan på eliten...