Förväntningar - i tid och otid

Lördag igen och dags för höstens andra milstolpe: Stockholm Halvmarathon. Efter en dag vid fotbollsplanen och barnens fotbollsmatcher är det så dags. Jag känner mig oerhört glad att ingen av alla de förkylningar som alla runtomkring verkar ha ådragit sig inte drabbat mig! Många lycka till och vänner som ska följa mig med hjälp av tävlingens sms-tidsservice.

Det där med tidtagning är lite halvjobbigt tycker jag. Självklart kul efteråt – givet att loppet blev en succé. Men före och under…och inte minst när det inte går så bra som jag tänkt mig…är det väldigt stressande.

När jag åkte Öppet Spår i vintras hade jag en mängd gratulationer via sms, där personer följt mitt lopp. Det är mellantider, beräknad sluttid, etapptempo, medeltempo, placering, placering i åldersklassen, självklart en lika komplett uppställning över tidigare genomförda lopp. Det är inte helt ovanligt att någon som följt mig vet mer om mitt lopp än jag själv! En konsekvens av det här mer eller mindre ofrivilliga blottläggandet av mina tider är att jag försöker tona ned mina förväntningar vad gäller tid. Åtminstone utåt. Innerst inne är jag som vanligt ganska hård mot mig själv. Så, det kanske inte är så dumt att jag får lov att tänka till en extra gång.

Hur som helst. Det här loppet, mitt fjärde halvmarathon i Stockholm gick lite bättre än förväntat. Både mina egna och andras förväntningar. När jag överträffar andras förväntningar känner jag lättnad. När jag överträffar mina egna: lycka.

Efter loppet blev det pizza för avhämtning och en kväll som soffpotatis. Jätteskönt!

Årets snyggaste led

Idag var det dags för höstens kraftprov på cykelfronten: Roslagshösten. 13,5 mil genom vackra landskap i Roslagen. Premiär för min del. Inte bara för det här loppet, utan även för en Orbea Orca. Värstingarnas värsting. Med de finaste komponenterna och en utformning som får min cross att framstå som en otymplig mountainbike är det lätt att vilja gasa. Jag har fått låna den här guldklimpen och det känns hedrande. Det ska bli min första racerupplevelse – jag som hittills cyklat landsväg på cyclocross och varit väldigt nöjd med det. Genast känner jag att min förväntansbild av såväl cykeln som av mig själv höjs några snäpp…

Jag och min cykelkompis Karin har bestämt oss för att vara med i en tjejklunga, en Mistressgrupp. Vi blir totalt tio stycken damer inklusive tre rutinerade och duktiga Fredrikshofstjejer. Starten går och vi känner oss starka. Det blir lite av speed dating när vi kör i kedja. Någon minuts snack med var och en innan det är dags att rotera. Rutinerade som vi är håller vi ned tempot, stannar i varje depå och peppar varandra. Dagen bjuder inte bara på trevligt sällskap, utan även på fantastiskt höstväder. Jag är glad att jag valde kortärmat!

Kroppen känns oförskämt pigg och cykeln vill ständigt öka farten. Vilken underbar känsla! När vi närmar oss mål är känslan att jag nog skulle orka dubbla distansen i samma tempo. 

Vi tar oss hela vägen i mål i vår tilltänkta rullhastighet, utan vare sig punkteringar eller andra påbud. Med flaggan i topp och ett leende på läpparna passerar vi mållinjen. Och med årets klart snyggaste och rakaste led!

 Mistressgruppen på Roslagshöten 2011

Dags att lägga i en högre växel och sätta upp milstolpar

Sommaren slut, vi går mot mörkare tider och inga helgdagar att tala om… Trist? Inte alls, säger jag! Mitt sätt att parera höstdepressioner är att lägga in mål och delmål. Roliga (?) saker att se fram emot helt enkelt.

Vackra omgivningar...

...men akta så inte fåren tar vår mat!

Redan efter sommarens oerhört mysiga och vackra tältsemester på Island, någonstans under vår påföljande fjällsemester, kände jag att det var dags att boka en sol-och-bad-semester i vinter. Så nu är det gjort. Som tur var avslutades semestern med värme och blå himmel på Gotland. Jag kunde äntligen ta av mig mina Fjällräven-byxor och softshell-jacka och jag slapp komma tillbaka till jobbet likblek!

Sommaren ja. Träningsmässigt bjöd den på vackra morgonjoggar på nya, spännande isländska platser. På fartlek i kuperad fjällterräng. Och på…ingen löpning alls på Gotland. På båten konstaterade jag nämligen att jag åkt ifrån (!!) mina löparskor, och av misstag satt på mig ett par tofflor. Fast okej, lite skönt var det… ;-)

Så, vilka mål har jag mer? Jo, övernattning i skärgården med mina syskon, Roslagshösten (cykling), Stockholm Halvmarathon, och Tanzania (nej, tyvärr inte på träningsläger med snabbfotade löpare, men väl på safari med hela min underbara familj!). Jul, nyår med skidåkning i fjällstugan, Värmdöloppet (längdskidor), Vasaloppet och Thailand. Tror det blir Vätternrundan nästa sommar. Och så bäst av allt: min underbare man har anmält mig till New York Marathon 2012. A dream come true! Min tredje, och faktiskt den enda ännu ej uppfyllda, livsdröm! Den här säsongen kommer bli alldeles…alldeles…underbar!