Förväntningar - i tid och otid

Lördag igen och dags för höstens andra milstolpe: Stockholm Halvmarathon. Efter en dag vid fotbollsplanen och barnens fotbollsmatcher är det så dags. Jag känner mig oerhört glad att ingen av alla de förkylningar som alla runtomkring verkar ha ådragit sig inte drabbat mig! Många lycka till och vänner som ska följa mig med hjälp av tävlingens sms-tidsservice.

Det där med tidtagning är lite halvjobbigt tycker jag. Självklart kul efteråt – givet att loppet blev en succé. Men före och under…och inte minst när det inte går så bra som jag tänkt mig…är det väldigt stressande.

När jag åkte Öppet Spår i vintras hade jag en mängd gratulationer via sms, där personer följt mitt lopp. Det är mellantider, beräknad sluttid, etapptempo, medeltempo, placering, placering i åldersklassen, självklart en lika komplett uppställning över tidigare genomförda lopp. Det är inte helt ovanligt att någon som följt mig vet mer om mitt lopp än jag själv! En konsekvens av det här mer eller mindre ofrivilliga blottläggandet av mina tider är att jag försöker tona ned mina förväntningar vad gäller tid. Åtminstone utåt. Innerst inne är jag som vanligt ganska hård mot mig själv. Så, det kanske inte är så dumt att jag får lov att tänka till en extra gång.

Hur som helst. Det här loppet, mitt fjärde halvmarathon i Stockholm gick lite bättre än förväntat. Både mina egna och andras förväntningar. När jag överträffar andras förväntningar känner jag lättnad. När jag överträffar mina egna: lycka.

Efter loppet blev det pizza för avhämtning och en kväll som soffpotatis. Jätteskönt!