Äsch, ett Öppet Spår med perfekta förhållanden skulle aldrig kunna överträffas...

Dags för årets kraftprov på längdskidfronten. Efter att ha åkt Värmdöloppet och hamnat på en överraskande fjärdeplats (i motionsklassen såklart!) runt en bana som mer liknade det ungarna kallar 'slush' och slukar i sommarvärmen än klassiska längdskidspår är jag hyfsat redo.

Den väntade förkylningen har självklart infunnit sig. Jag tror det beror på att jag varvar ner och i princip pausar från träning veckan innan som gör att den kommer som ett brev på posten. Dagarna före var jag uppgiven men kl 4 på måndagmorgonen kände jag mig faktiskt lite bättre (!).

Starten gick bra och de första två milen kändes finfint. Sedan kom snön. I sju mil snöade det. Till en början var två spår åkbara, men det yttre spåret blev allt svårare att åka om i. Ungefär som när man ligger på rulle på cykel och ska cykla om. Fartvinden kan vara tuff och ett opreparerat skidspår likaså. Sista milen såg nog mer ut som ett lemmeltåg med så gott som alla på rad i ett gemensamt spår.

Stolt vinnare...kändes det som

Men: den fruktansvärda trötthet jag kände förra året infann sig inte och jag korsade mållinjen på ett finfint personbästa (7 timmar och 38 minuter). Att det snöade kändes bara bra i efterhand: nästa år har jag alla möjligheter att åka ännu fortare. Värre för de som åkte Öppet Spår på söndagen i perfekta förhållanden...

Den ständiga tidsjakten

Vi vill nog alla ha mer tid. Mer fritid. Mer tid att umgås med familj och vänner. Mer tid på morgonen. Mer tid att sova. Mer tid att träna. I alla fall jag. Det finns många sporter och aktiviteter som jag gärna skulle prova på. Men fördelen med cykling och löpning är att det är så effektivt. Så fort jag lämnar hemmet startar träningen och den pågår tills jag kommer hem igen.

Till exempel skulle jag gärna ägna mer tid åt gymklasser och lagsport. Zumba och alla nya trender som dyker upp. Cirkelträning, innebandy och fotboll. Det är så himla kul! Men jag hinner faktiskt inte.

I tisdags skulle jag springa hem från jobbet. Jag var lite sen och stämde av med barnvakten att en halvtimme senare skulle funka. Blev ytterligare något försenad och skickade ett sms hem innan jag gav mig av. Det plingade till och jag läste svaret: funkar inte så bra. Hmm... Vid Hellasgården, då nio av de cirka 14 kilometrarna var avverkade stannade jag till och ringde min man. Kanske han redan hunnit hem eller var i närheten? Men icke. Så det vara bara till att invänta bussen, hoppa på och lösa sms-biljett. Kastade en snabb titt på klockan och insåg jag trots allt inte var så sen. Tänkte snabbt och tryckte på 'Stannar'-knappen. Steg av vid nästa hållplats och slog på pannlampan igen. Njöt av den sista joggen hem och klev in genom dörren med två minuters marginal.

Tala om tidseffektivitet...och gissa om jag var nöjd!

Dalgångar och sockerpiller?

Det är i dalarna som man lär sig uppskatta topparna lite mer.

Jag ska inte påstå att jag är djupt nere i en dal. Men däremot är jag inte på topp. Snön kom och med den skidåkning och jag var i sjunde himmelen. Men säg den lycka som varar…? Jag hade fått stränga order från läkaren förra året att ALDRIG mer åka längdskidor utan iläggssulor (efter att ha ådragit mig en kraftig inflammation i senskidorna). Men kaxigt tänkte jag i år att med den här obefintliga mängden snö och skidträning kommer jag aldrig vålla mina framfötter någon skada. Ack så jag bedrog mig. I måndags, efter två mils skidor och nästan 20 totalt, kände jag den komma krypande. Nåja, nu är i alla fall iläggssulorna på plats inför helgens långpass. Så får vi se vad som händer framöver.

Apropå kurering: inför 2011 års upplaga av Stockholm Marathon (eller Asics Stockholm Marathon som det ju heter i moderna tider) hade jag stora problem…med magen, pinsamt nog. Det kom som en blixt från klar himmel och jag kunde inte förstå varför. Långpassen var en plåga, fråga inte minst Anneli när vi sprang ihop… Jag provade att ändra kosten och utesluta laktos, men ingenting hjälpte. När jag fick chansen att anmäla mig till en mag- och tarmstudie som Lantmännen och Uppsala Universitet skulle lgöra tvekade jag inte en sekund. Jag blev överlycklig då jag informerades att jag blivit utvald, även om hälften skulle få vanligt äggpulver och hälften det pulver som skulle testas.

Det var osmakligt och omständigt…men jag lyckades få i mig allt pulver och genomföra loppet! Det var helt fantastiskt! Sedan började jag fundera: hade jag fått placebo eller inte? Och var det pulvret som fått magen att hållas i schakt? Länge skulle jag få grubbla, eftersom det tog tid att få in alla provsvar. Lång tid! Man skulle även göra studien på Lidingöloppet. Faktum är att jag nästan glömt bort det hela. Men så förra veckan kom ett mejl: ’Studien håller på att sammanställas och kommer publiceras framöver. Svaret på vad du fått kommer nu’ – åh vad jag önskade att det var äggpulver – ’och det var…det verksamma pulvret som skulle testas.’

Jaha, vad göra nu? Hoppas på bättre tider, eller böja sig för det faktum att man inte är på topp??

Vad är det jag stoppar i mig egentligen?

Nåja, nästa långlopp på löpfronten planerar jag genomföra i höst då det är dags för Lidingöloppet. Så jag har tack och lov lite betänketid. Det lär nog bli både några toppar och dalar fram till dess…