Dags för
årets kraftprov på längdskidfronten. Efter att ha åkt Värmdöloppet och hamnat
på en överraskande fjärdeplats (i motionsklassen såklart!) runt en bana som mer
liknade det ungarna kallar 'slush' och slukar i sommarvärmen än klassiska
längdskidspår är jag hyfsat redo.
Den väntade
förkylningen har självklart infunnit sig. Jag tror det beror på att jag varvar
ner och i princip pausar från träning veckan innan som gör att den kommer som
ett brev på posten. Dagarna före var jag uppgiven men kl 4 på måndagmorgonen
kände jag mig faktiskt lite bättre (!).
Starten gick
bra och de första två milen kändes finfint. Sedan kom snön. I sju mil snöade
det. Till en början var två spår åkbara, men det yttre spåret blev allt svårare
att åka om i. Ungefär som när man ligger på rulle på cykel och ska cykla om.
Fartvinden kan vara tuff och ett opreparerat skidspår likaså. Sista milen såg
nog mer ut som ett lemmeltåg med så gott som alla på rad i ett gemensamt spår.
Stolt vinnare...kändes det som
Men: den fruktansvärda trötthet jag kände förra året infann sig inte och jag korsade mållinjen på ett finfint personbästa (7 timmar och 38 minuter). Att det snöade kändes bara bra i efterhand: nästa år har jag alla möjligheter att åka ännu fortare. Värre för de som åkte Öppet Spår på söndagen i perfekta förhållanden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar