Koppla av eller koppla på – det är frågan…

Jaha, så börjar semestern närma sig med stormsteg. Out of the office-svar och lågvarv i största allmänhet. ”Koppla av nu”, säger många till mig. Vaddå koppla av? Jag vill inte koppla av! Jag vill använda mina sinnen, jag vill ha kul, jag vill upptäcka, jag vill utvecklas. Kort sagt, jag vill koppla på! Vi styr kosan mot äventyr i Kanadas Rocky Mountains. Med husbil och ett öppet sinne. Med förväntningar, men ändå inga särskilda förväntningar. Lite på vinst och förlust.

Som vanligt när vi ska på semester gäller det att hitta en balans mellan familjeliv och självuppfyllande. I mitt fall handlar det mycket om en avvägning mellan träning och vila (eller vila och vila…kanske snarare: spela fotboll med fotbollstokiga barn). För att inkräkta så lite som möjligt på vår gemensamma tid går jag upp och springer innan de andra vaknar. Med följden att träningen inte blir riktigt lika effektiv (nej, jag har svårt att springa intervaller före frukost!). Och cykling blir det såklart inte tu tal om. Så med detta i åtanke blir det ofta lite utav ’hetsträning’ innan semestern. Jag måste liksom passa på. Nåja, snart är semestern här och en tung träningsvecka till ända. Kanske skulle jag förresten passa på att träna lite mer styrketräning när jag ändå inte kan träna lika mycket kondition? Det tål att funderas på. Men koppla av? Nej tack!

Vätternrundan 2012 - i ur och skur

Jag och Karin, nöjda och inte ett dugg trötta ;-)

När årets upplaga av Stockholm Marathon gick av stapeln var jag oerhört glad att jag valt att satsa på cykling under våren... Inte kunde jag drömma om att Vätternrundan skulle bli närapå lika påfrestande. Prognosen såg bra ut dagarna före, för att därefter utlova regn. Mycket regn.

Nåja, resan till Motala gick fint, vi åt spagetti och köttfärssås på en av stadens (är Motala en stad?) säkert 50 spagetti och köttfärssåsrestauranger för att därefter försöka varva ned och sova hos Motalas bästa värdpar - Anders och Marie! Det gick över förväntan.

Uppstigning kl 2.55 och dags för frukost. Som tur är har jag aldrig haft svårt att äta mitt i natten... Till skillnad mot förra gången cyklade vi inte vilse på vägen mot starten utan hann dit i tid. Kl 4.18 startade vi. Och kl 4.18 började det regna. De första minutrarna var magiska, när vi svepte genom Motala efter motorcykeln. När den släppte oss tog det mäktiga ljudet av cykeldäck i klunga över.

Sedan tog det roliga slut. Jag blev blöt och kall och hann inte få på mig de diskhandskar jag och Karin inhandlat - även om det kanske inte hade hjälpt. Trots att vi fick cykla med en jättefin klunga från Expert blev det snabbt ganska plågsamt. Jag frös. Mer och mer. I Gränna gick vi in i depån och väl av cykeln kunde jag inte stå stilla. Jag huttrade okontrollerat och tänderna hackade. Inte ens muggen med varmt vatten jag fått kunde jag hålla still och jag övervägde starkt att bryta. Tror jag i alla fall...

Men självklart bröt jag inte. Jag gav det ett par mil till och därefter ett par mil till. Och ett par till. Klungor kom och klungor gick. Efter 20 mil slutade jag frysa, men började bli trött. Karin var som en turbo och ett akut toabesök innebar att jag släppte henne och klungan. Irrade själv i snigeltempo och försökte förgäves haka på nya klungor. Så småningom lyckades jag ta rygg på en grupp och närmade mig mål. Vilken prestation! Till det en tid som jag knappt vågat hoppas på, 9.47!

Första gången jag tog mig igenom ett långlopp var löpning och Stockholm Marathon. Känslan var obeskrivlig. Jag har aldrig riktigt känt så starkt som då, men visst är det underbart! Det här ska jag göra om - i ur och skur, i nöd och lust!

Livet är en tävling

Min Orbea Terra får kämpa i ur och skur

 

För er som inte visste det: jag älskar utmaningar! Det finns alltid nya utmaningar att ta sig an. Hade dygnet bestått av fler timmar, veckan av fler dagar och året av fler månader hade jag antagit varenda utmaning som finns. Jag är inte på något sätt bäst, men jag vill utmana mig själv. 

En utmaning är dock att göra det man gjort ofta liiite bättre. Jag erkänner, när jag cyklar till jobbet är varje etapp en tävling. Jag kan inte låta bli. Även om jag är lite trött, lite förkyld, om vädret är lite dåligt eller om det rätta humöret inte infinner sig… Det spelar ingen roll. Tiduret ska på och rekordet ska slås. I alla fall det relativa rekordet, dvs ’bästa tiden i halv storm’, ’snabbaste rundan med tanke på lite halsont’. Det är helt galet, men det blir alltid så…

Nåja, idag kan jag stolt berätta att jag satt nytt personbästa två dagar i rad. Lite medvind, sol och fantastiskt ’cykelföre’. Igår med 30 sekunder, idag ytterligare 15 sekunder. Trots att jag ska springa nu på lunchen. Jättesmart!

Nu har jag också övergett vårt sura cykelgarage på jobbet. Jag är mycket gladare när jag slipper skuffa in cykeln bland miljoner andra. Livet är på topp! J