Vätternrundan 2012 - i ur och skur

Jag och Karin, nöjda och inte ett dugg trötta ;-)

När årets upplaga av Stockholm Marathon gick av stapeln var jag oerhört glad att jag valt att satsa på cykling under våren... Inte kunde jag drömma om att Vätternrundan skulle bli närapå lika påfrestande. Prognosen såg bra ut dagarna före, för att därefter utlova regn. Mycket regn.

Nåja, resan till Motala gick fint, vi åt spagetti och köttfärssås på en av stadens (är Motala en stad?) säkert 50 spagetti och köttfärssåsrestauranger för att därefter försöka varva ned och sova hos Motalas bästa värdpar - Anders och Marie! Det gick över förväntan.

Uppstigning kl 2.55 och dags för frukost. Som tur är har jag aldrig haft svårt att äta mitt i natten... Till skillnad mot förra gången cyklade vi inte vilse på vägen mot starten utan hann dit i tid. Kl 4.18 startade vi. Och kl 4.18 började det regna. De första minutrarna var magiska, när vi svepte genom Motala efter motorcykeln. När den släppte oss tog det mäktiga ljudet av cykeldäck i klunga över.

Sedan tog det roliga slut. Jag blev blöt och kall och hann inte få på mig de diskhandskar jag och Karin inhandlat - även om det kanske inte hade hjälpt. Trots att vi fick cykla med en jättefin klunga från Expert blev det snabbt ganska plågsamt. Jag frös. Mer och mer. I Gränna gick vi in i depån och väl av cykeln kunde jag inte stå stilla. Jag huttrade okontrollerat och tänderna hackade. Inte ens muggen med varmt vatten jag fått kunde jag hålla still och jag övervägde starkt att bryta. Tror jag i alla fall...

Men självklart bröt jag inte. Jag gav det ett par mil till och därefter ett par mil till. Och ett par till. Klungor kom och klungor gick. Efter 20 mil slutade jag frysa, men började bli trött. Karin var som en turbo och ett akut toabesök innebar att jag släppte henne och klungan. Irrade själv i snigeltempo och försökte förgäves haka på nya klungor. Så småningom lyckades jag ta rygg på en grupp och närmade mig mål. Vilken prestation! Till det en tid som jag knappt vågat hoppas på, 9.47!

Första gången jag tog mig igenom ett långlopp var löpning och Stockholm Marathon. Känslan var obeskrivlig. Jag har aldrig riktigt känt så starkt som då, men visst är det underbart! Det här ska jag göra om - i ur och skur, i nöd och lust!