Hälsohets på jobbet

Som många av er vet är jag en stor fan av Sveriges Radios mobilapp. Jag lyssnar under mina träningsrundor, framför allt när jag springer, åker rullskidor och åker längdskidor. Nej, ni behöver inte oroa er. Jag tillhör inte den sortens cyklister som tycker att cykling och mobilanvändande hör ihop! Jag slukar det mesta som har inslagen nytta och nöje. Sommar i P1 har jag skrivit om tidigare. Andra favoriter är Retorik, Elfving möter, P1 Dokumentär, Vetenskapsradion, Språket, Historiska ord...ja, listan kan göras lång.

Den senaste tiden har jag snöat in på en programserie som heter Kropp & Själ. Där diskuterar man olika begrepp utifrån ett Vad, Varför och Hur-perspektiv. Vad är till exempel stress, varför blir vi stressade och hur kan vi förebygga stress? Jag är helt såld. Några av programmen har jag lyssnat på både två och tre gånger.

Ulrika Hjalmarson Neideman, programledare för Kropp & Själ

Ett av avsnitten har titeln Hälsohets på jobbet. Det handlar inte bara om att det blivit vanligare med fysiska utmaningar och gruppaktiviteter på jobbet. Att vara aktiv och träna har blivit en kvalitetstämpel. De som tränar mycket, genomför lopp och ständigt utmanar sig ses som målmedvetna, effektiva och framgångsrika.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1615?programid=1272&date=2012-09-04

Det berör mig på många sätt och jag erkänner mig lite träffad. Eller träffad kanske inte är rätt ord. Jag inbillar mig ju att jag hållit på med träning så länge jag levat. Jag sprang marathon redan på 1900-talet (okej, 1999 var mitt första...) och har inte alls fallit offer för någon allmän hälsotrend. Men oavsett vad som är hönan eller ägget så är jag med i den här karusellen. Jag bidrar till att öka hälsohetsen och det finns nog fler än en av mina bekanta som stressas av mitt (tränings-) tempo. Det är naturligtvis inte medvetet jag gör det och jag tänker mig för ännu mer efter att ha lyssnat på programmet. När folk frågar mig hur jag hinner med så mycket säger jag att det är massor av saker som jag inte hinner med. Påta i trädgården, gå på museum, åka på utflykt till något fint slott och så vidare. Men faktum kvarstår, jag hetsar nog en och annan medmänniska.

Hur som helst, idag är det hockeylördag. Det innebär att de två yngsta barnen hade hockeyträning i morse samtidigt som äldsta killen spelade innebandy och jag åkte rullskidor. Nu är äldsta killen på hockey och kl 16.45 är det dags för mammahockeyträning. Lördagskvällen avslutas med match för min man kl 19.30. Om inte hälsohets så får man väl åtminstone kalla det för hockeyhets. Och det är smällar vi får ta...

Fokus?

På jobbet pratar vi mycket om fokus. Fokus på rätt saker, fokus för att åstadkomma resultat. Fokus för att lyckas.

Min träning är just nu är allt annat än fokuserad. Efter hemkomsten från New York, och därmed slutet på höstens schema, är det nu någon form av 'fri aktivitet' jag ägnar mig åt. Inte för att det skulle vara fel på något sätt. Tvärtom ser jag mycket positivt i detta. Det är kul, omväxlande och behagligt.

Min träningsvecka förra veckan blev därmed:

• måndag: 15 km löpning i behagligt tempo
• tisdag: simning (crawlkurs)
• onsdag: löpning 14 km i behagligt tempo
• torsdag: cykling 27 km
• fredag: vila
• lördag: löpning 7 km i behagligt tempo (låter det bekant?)
• söndag: rullskidor 10 km

Den här veckan kommer att se rätt snarlik ut med det roliga och ännu mer omväxlande extrapasset hockeyträning på lördag.

Jag inser att jag med det här upplägget inte kommer nå någon större framgång och resultat. Men det är himla kul.

Så småningom får jag bestämma mig för hur jag ska lägga upp träningen under vintern. Jag vill faktiskt springa året om...och cykla till jobbet gör jag ju så gärna. Simningen har jag kommit igång rätt bra med. Och rullskidor är väl nästan ett måste om tiden på 2013 års Vasalopp ska slipas... Hm, tala om total brist på fokus! ;-)

En medalj med blandade känslor

Nu ska vi åka hem. Resan, äventyret, drömmen är slut. Det har varit en fantastisk helg med många blandade känslor.

När vi lämnade hotellet delade arrangörerna ut medaljer. Dessa skulle vi fått vid målgången, men eftersom loppet blev inställt och medaljerna inte kan återanvändas och inte heller hjälpa de som drabbats av stormen Sandy så delades de ut till de anmälda.

Medaljen får i min samling en alldeles särskild plats. Vacker och åtråvärd men samtidigt oberäknelig och fejkad.

En medalj med flera sidor...

De löparminnen jag tar med mig hem är morgonjoggarna jag tagit i Central Park och längs med Manhattans strandpromenader. Igår var det runt tiotusen som sprang runt runt i Central Park, några avverkade faktiskt ett helt marathon. Det stod folk som hejade och vem som helst skulle kunnat tro att loppet faktiskt pågick.

Tack för den här gången, New York. På återseende!

NYCM 2012 - as close at it gets...

Så var det dagen med stort D. Dagen jag längtat efter så länge jag kan minnas. Dagen då jag skulle springa New York Marathon. Problemet är bara att det är inställt.

Efter beskedet i fredags har det amerikanska valet kommit ännu mer i skymundan i New York med omnejd. Nu talar alla om Sandys efterdyningar och om det inställda loppet. Båda ämnena väcker många upprörda känslor. 2,1 miljoner amerikanare blev utan el. Drygt 40 000 blev utan lopp. 20 000 var hitresta från andra länder och världsdelar. Det sägs att vi alla är garanterade startplats nästa år. Hur nu det ska gå till...

Jag har i alla fall bestämt mig för att komma tillbaka 2013. Då ska jag springa med Anneli, som var tvungen att skjuta på starten ett år då de fick hämta hem en underbar kille från Sydkorea.

Ett tag funderade jag på om jag skulle lämna tillbaka den nyinköpta vindjackan med NYCM-loggan. Men vaddå, det här är inte början på slutet. Det är slutet på början.

Imorse var vi många som ändå sprang. På tom mage var jag nöjd med 15 km till och runt Central Park, på den utmärkta banan. Till och med målgången var uppsatt. Flera var märkbart berörda när de lät sig fotas där.

Dagens fotoskörd blandar löpning och restaurering och sammanfattar både mina och många andras bild av New York City.

Sista mile-passeringen innan målgång

Jag och Åsa vid målet: så nära och ändå så långt borta...

Vatten i överflöd

Många sorters räddningsfordon finns på plats

New York Marathon 2012 inställt

På väg hem efter en fantastisk middag på restaurang Aquavit ser vi nyheten: New York Marathon är inställt.

Information på New York Marathons hemsida

Det var inte en chock. Men inte så långt ifrån. Under dagen idag har vi sett flera reportage på TV där folk protesterar mot att loppet hålls. Hur kan man arrangera ett jippo när vi samtidigt har en katastrof runt omkring oss? Allt fler röster har höjts och man har bestämt att ställa in. På Staten Island, där starten går, är många utan el, mat, bensin och till och med ett hem. Några hundra meter från själva starten förolyckades ett syskonpar på två och fyra år. Vi har sett köer till de få bensinmackar som har öppet med 50-80 bilar som behöver tanka - de flesta mackar har slut på bensin. Nyinrättade bilpolregler kräver att minst tre personer åker i bilar som ska in till New York City vilket orsakar stora bilköer. Eftersom tunnelbanan och buss inte går fullt ut är köerna långa till många fungerande transportmedel.

Jag känner mig tom och trött. Det här har varit min livsdröm. Och nu är den borta. Samtidigt har vi en fantastisk minisemester på tu man hand.

Nåja, jag får sova på saken så känns det kanske lite bättre...

New York, har det verkligen hänt?

Mässan för nummerlappsutlämning...och shopping!

Shoppingorgie!

Nu är jag äntligen här. Det var först på transferbussen som jag fullt ut förstod vilken tur jag har. Flera av de som skulle flyga i tisdags, när planen blev inställda, har inte lyckats boka om sin flight och missar därmed marathon. Och först idag är det 100% klart att loppet verkligen blir av! Det man inte vet mår man kanske bra av att inte veta...

Väl här känns det riktigt bra. Grannen på flyget visade sig vara inne på sin 20: e Klassiker...i rad. Tala om respekt! Eller dumdristighet...

Märkligt nog ser vi inte mycket av Sandys framfart. Lite blött här och där men inte så mycket mer. Däremot hör vi om strömavbrott och om invånare som tvingats flytta till dess att strömmen är tillbaka. Tunnelbanan går inte på södra halvan av Manhattan.

Nåja, vi har hämtat ut nummerlapp...och shoppat lite löparkläder. Mäktigt! Mässan är stor...större än någon jag varit på tidigare. Nu softar vi på hotellet innan vi ska ut på middag och försöka ställa om tiden.

Nummerlappsuthämtning

Jag är lycklig!!