Ni som känner mig vet att jag har ett visst mått av prestationsångest. När simningen inte gått så bra på sistone har jag följaktligen känt mig uppgiven. I måndags satte fortsättningskursen i crawl igång och som jag misstänkte fick jag bakläxa på bensparken. Men som den nybörjare jag är leder en fokusering på rätt benspark till att jag släpper allt annat, sjunker som en sten och andas helt fel. Jag har under veckan återigen funderat på om jag inte ska lägga simningen på hyllan och ägna mig åt saker jag behärskar istället.
Igår kväll bestämde jag mig dock för att åka till Tyresö Simhall när ett av barnen hade fotbollsmatch (utepremiär i -5 grader). Där är det lite lugnare och inte lika många superduktiga, snabba simmare som i Eriksdalsbadet kl 6.30 på morgonen. Dessutom lånade jag en dolme (ett flytredskap man håller mellan låren) för att se om jag inte kunde få lite ordning på bensparkarna. Det började ungefär lika förvirrat som vanligt, men tack vare att jag kunde simma på ostört i mitt eget tempo blev det faktiskt lite bättre. Mot slutet av timmen (helt otroligt, tiden bara flöt på) kändes det så som jag drömt om: jag kunde simma på! Helt underbart!!! Nu hoppas jag det inte bara var en tillfällighet...och att tränaren faktiskt kommer se att jag är på rätt väg även med benen.
 |
| Dolme - inte att förväxla med kåldolme... |
Jag har förresten lyssnat på ännu ett jättebra avsnitt av Kropp och Själ på P1. Det heter 'Träna som eliten' och diskuterar den växande skara människor som ägnar allt mer tid och pengar åt träning. Som tycker en Svensk Klassiker inte är något märkvärdigt och som diskuterar olika intervallpass som om det vore vardagsmat. Högpresterande, målinriktade personer, inte sällan på ledande befattningar i finansbranschen. Dit hör väl inte jag...eller? En tankeställare värd att fundera lite över. Jag rekommenderar er verkligen att lyssna:
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1272
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar