Vasaloppet 2013 - medvind men ändå inte...

Så var det äntligen dags! Efter två år med Öppet spår kände jag mig mer än redo att prova på loppet med stort V, Vasaloppet!

Uppladdningen med skidåkning i Italien kändes riktigt bra, även om de nya pjäxorna gjort att jag fått lite oroväckande ont i hälen. Klockan 15.35 på lördag landade vi på Arlanda och jag sprang bokstavligt talat till tåget som avgick 30 minuter senare från Arlandas tågstation. Efter ett byte i Borlänge kom jag till Mora kl 19.35 och hade därmed 25 minuter på mig att gå till Strandens skola och hoppa på bussen för vidare färd till Sälen. Strax före halv tio var jag framme och Karin plockade upp mig. Vi åkte och hämtade våra skidor som vi lämnat in för vallning innan vi åkte till deras stuga i Kläppen för att förbereda morgondagen och försöka sova lite.

Klockan 5.10 klev vi upp, tryckte i oss gröt och macka och gav oss av. Vi blev lätt nervösa när vi fastnade i bilköer långt innan vi var framme. Hade vi gett oss av lite för sent? Det rullade tack och lov på och även om jag fick en plats längst bak i startgrupp sju så hade jag ändå en plats före flera tusen andra åkare!

Många var morgonpigga och hade lagt ut sina skidor flera timmar före start

Lastbilar som transporterar den 15 000 åkarnas ombyten

 Stämningen var magisk och jag kände mig väldigt tagen av stunden....ända tills jag insåg att jag missat starten - skjuter de inget skott eller säger något i högtalaren??? Så jag satte fart och startade min tidtagarklocka.

Vid den berömda första backen kunde jag konstatera att det är precis som på TV...tvärstopp. Jag valde förmodligen fel sida men vi var många som efteråt var eniga om att det gick ovanligt trögt. I 2012 års Öppet spår tog jag mig de första 11 kilometrarna till Smågan på 1.02. Idag tog det 1.28! Redan 26 minuter efter alltså!

Medvinden var fantastisk och solen likaså. Men med 8 000 löpare framför mig, 4-5 spår att samsas kring och en sol som fick snön att bli till sorbet förvandlades spåren snabbt till en oplogad snöväg.

Det var tufft...riktigt tufft. Orken tröt allt eftersom tiden gick. Halvvägs genom loppet var jag 30 minuter efter förra årets resultat - trots att jag åkt snabbare i vinter. Trösten var såklart att alla kände likadant. Jag kämpade mig i mål men det var långt ifrån den lyckokänsla jag hoppats få uppleva och i stil med den jag kände när jag gick i mål på mitt första Öppet spår. Eftersom jag med 8.09 åkt långt långsammare än jag tänkt fick jag dessutom bråttom att duscha, äta och ta mig till tåget som avgick till Stockholm kl 18.30.

Nåja, jag ser redan fram emot nästa års lopp. Men då blir det Öppet spår. Tveklöst!

Trött och nöjd...att det är över!!!