Äntligen flyter det (jag?) igen!

Straffet för att jag cyklade Vätternrundan blev att jag vaknade med halsont måndagen därpå. Mitt immunförsvar är som bortblåst och jag fick dras med det hela veckan. Men vem bryr sig, på torsdagen åkte vi upp till fjällen och fick ägna en härlig midsommarhelg åt fiske, vandring, umgänge och - självklart - mat och dryck! Kropp och själv behövde lite avkoppling helt enkelt! Det fiskades öring, mört, abborre, regnbåge och gädda och allt förtärdes utom mörten - som vår fyraåring stolt fångat med sitt kastspö.

På toppen av Sonfjället

Men längtan efter att träna har inte försvunnit (tyvärr mamma och pappa...). Nu är det över 1,5 månad sedan jag fick bihåleinflammation och väntan verkar äntligen vara över! Och jag är lycklig!!!

I underbart väder har jag cyklat till jobbet. Och igår blev det smygpremiär för min nya våtdräkt! När barnen ville fiska på kvällen passade jag på att testa den tillsammans med de nya simglasögonen jag köpt för simning i öppet hav. Idag blev det ett riktigt test när jag och Anneli till halva Ältas beskådan stolpade ut på bryggan vid IP, plumsade i och simmade iväg. Lite ringrostig känner jag mig, men med en minst sagt behaglig vattentemperatur och en härligt flytande våtdräkt gick det ändå rätt bra. Jag inser att det är lite av en utmaning att simma rakt, men Annelis klart lysande orangea badmössa ledsagade mig. Så småningom lyckades jag simma lite mer rakt efter att konstant ha simmat snett åt höger första halvan.

Till detta kan ytterligare goda nyheter läggas: ARN har prövat vårt fall mot SRRC som jag tillsammans med ett 20-tal andra krävt på återbetalning av den vinstmarginal de tog ut för vår New York Marathon-resa (där själva loppet som bekant blev inställt). Utslaget blev till vår fördel. Skam den som ger sig! Nu har jag förvisso förlikats med dem och får istället en startplats i år, 2014 eller 2015 som jag förfogar över själv, det vill säga jag behöver inte åka med en researrangör.

Summa summarum känns det bra. Jag har flyt! På lördag flyter det bokstavligt talat vidare då jag och barnen flyger till Toscana för en veckas sol, bad och simträning tillsammans med Ältas simtokigaste, tillika duktigaste simfamilj. Me like! :)

Lika som bär...

Kan förhållandena bli bättre?

Vätternrunda 2013 - på vinst och förlust

Årets upplaga av Vätternrundan var en chansning. Jag åkte ned tillsammans med Anneli och hennes man Per och som vanligt bodde vi hos goda vänner i Motala.

För första gången kände jag mig inte särskilt nervös och anledningen tror jag var att jag inte riktigt kunde se mig själv cykla hela rundan utan snarare cykla så länge jag orkade. På fredagskvällen hämtade vi nummerlappar och sedan blev det genomgång och middag med mitt lag. Jag kom i säng strax före kl 10 och sov väldigt dåligt fram tills klockan ringde kl 3. I vårt rum fanns två tjejer som skulle starta strax före två varav den ena cyklat 14 mil fram tills då. Såhär i efterhand kom hon i mål på drygt 18 timmar - vilket i mina ögon är en större insats än att cykla på nio timmar.

Starten gick kl 4.48 och den var som vanligt magisk. Inget regn den här gången men åtta sekundmeters rak motvind de första elva milen ned till Jönköping var inte att leka med! Ganska snabbt kände jag att luftvägarna inte var överförtjusta när pulsen gick upp. Så jag insåg först att det här aldrig skulle hålla. Efter 2,5 mil sa jag hejdå till min grupp och funderade på om jag skulle vända om och cykla hem i medvinden. Men så kom en sub tio-grupp som jag hängde med. Jag tog depå för depå och fattade beslut om att bryta eller fortsätta. Efter 12 mil ropade någon mitt namn och jag blev väldigt glad att stöta på Anneli som startat 20 minuter före mig. Ungefär samtidigt kände jag att det fick räcka. Så vid depån i Fagerhult - nästan halvvägs runt Vättern - bestämde jag mig för att bryta loppet. Jag hade åtminstone rullat i 30 km/h men orken tog slut. Jag lämnade in cykeln, satte mig på bussen och somnade ganska snabbt.

Tillbaka i Motala tog jag mig till målområdet och insöp atmosfären. Hejade på alla som gick i mål och njöt av sol, mat, dryck och vila tillsammans med alla andra. Imponerades av han som slutförde sin 35:e Klassiker och även av de som startat kl 21 kvällen innan och kom i mål kl 15 nästa eftermiddag.

Det var inte min runda i år, men jag är jättenöjd ändå. Nöjd att jag åkte till Motala, fick cykla med ett härligt gäng, tog mig halva varvet och fick uppleva så mycket.

Nu räknar jag med att kunna fortsätta träningen. Förra veckan köpte jag en ny våtdräkt som jag hoppas inviga den kommande veckan. Sedan ska jag cykla vidare och börja springa igen. Jag längtar...!!!

Hjälmen pimpad med band och namn så gruppen vet vem jag är...

Laddad till max!

Nöjda och trötta cyklister i målområdet

Medaljen jag aldrig fick...

Nedräkningen har börjat

Äntligen känner jag mig frisk!!! Jag tror att anledningen till att man blir sjuk är att man ska inse hur bra det är att...bara vara frisk. Man sänker ribban helt enkelt.

Min ambition med Vätternrundan 2013 är att cykla med min grupp så långt jag orkar. Därefter finns det en stor risk att jag bryter. Jag är inte så jättesugen på att ta mig i mål på en dålig tid och att cykla ömsom själv, ömsom ihop med några andra jag inte känner. Det jag däremot vill är att cykla med en trevlig, seriös klunga. Och det är precis vad jag kommer göra.

Faktum är att det här måste vara en av de mest seriösa klungorna på hela Vättern. Inte tidsmässigt naturligtvis, men själva strukturen. Inför loppet har vi ett fyra sidor långt dokument som beskriver hur vi lägger upp taktiken. Hur vi cyklar i uppförsbackar och nedförsbackar. Hur vi cyklar i medvind och motvind. Hur vi rullar respektive låser klungan. Hur pauserna ser ut och vad vi ropar, respektive inte ropar till varandra och till andra cyklister. Hur omkörningar ska gå till och vad vi gör om någon får punka.

Och som flera av er vet: jag ääälskar struktur!

Därtill ska jag som vanligt bo hos Motalas mest gästvänliga familj. De har alltid ett varmt mottagande och erbjuder en perfekt bas för ett långlopp. Cykelgarage, sovplats, fantastisk uppladdningsfrukost och en god ordentlig middag på lördagskvällen.

Skulle jag missa det här? Icke sa Nicke. Nej, jag ska njuta av helgen, njuta av att jag är frisk och av att vädret ser ut att bli betydligt bättre än förra året (okej, det kan inte gärna bli sämre). '

Jag är redo! :)

Fullpackad...?

Ett positivt besked - åtminstone i mitt perspektiv

De sista dagarna har jag äntligen börjat känna mig bättre. Orken är tillbaka och jag är inte helt slut när klockan är nio på kvällen. Jag cyklade till jobbet i fredags och det kändes...helt okej.

Plikttroget men motvilligt har jag mailat vår gruppledare och sagt att jag på grund av sjukdom inte kan cykla med dem, men att jag gärna behåller min startplats. Han svarade då glatt att jag är välkommen att cykla med klungan om jag vill och så länge jag vill. Vilket gjorde mig väldigt glad!

Eftersom jag gått mellan hopp och förtvivlan och inte kunnat bestämma mig för om jag ska lägga ner Vättern eller fortsätta hoppas beslutade jag mig för att prova en cykeltur idag på morgonen. Jag vaknade till ljudet av regn men visste att både YR och SMHI utlovat åtminstone delvis uppehåll mellan klockan 8 och 11. Så där förlade jag min 'slottid'.

Det började lite trögt men luftvägarna kändes okej och efter ett par mil vaknade benen till liv. Skurarna kom och gick, men det var varmt i luften och kortärmat och kortbenad var helt rätt. Solcremen kunde jag ha slopat medan jag tackade mig själv för att ha monterat på stänkskärmen. Den, tillsammans med ringklockan, brukar jag alltid få gliringar för. Pinsamt nog insåg jag också att jag hade vita strumpor, ytterligare ett 'no no' i cykelkretsar. Jaja, jag cyklade ju ensam, så vem brydde sig. Inte många cyklister var ute, jag får väl tro att de tränat färdigt vid det här laget.

Jag lyckades hålla en hastighet på 29,5-30,0 km/h vilket kändes väldigt bra. Mot slutet tilltog dock regnet och förutom att hastigheten föll så började jag frysa. Plaskblöta strumpor är ingen höjdare. Med 2 mil kvar stannade jag i Årsta Havsbad och funderade över vilka alternativ som stod till buds. Regnet vräkte ned, jag hade bara armvärmare som extrakläder och min man var med barn på fotbollsmatch. Så döm om min stora lycka när jag ringde honom och fick höra att han hade med sig både dragkrok och cykelställ och visst kunde tänka sig att komma och hämta mig!!! En halvtimme senare fick jag kliva in i en varm bil, sätta på mig överdragskläder han också tagit med och sakta tina med sätesvärmen på max. Tack snälla Hasse för att du är så omtänksam och därtill biltokig! :)

7,6 mil blev det och om jag inte skulle må sämre igen så konstaterar jag att Vätternrundan 2013 är på igen. Ett väldigt positivt besked för egen del, även om Hasse, mamma och pappa inte är av samma uppfattning...

Även om cykelturen slutade med lift så var det ett lyckligt slut mentalt

Två ljusglimtar!

I mitt i-landsmörker ser jag två saker som verkligen piggar upp.

Den ena är att jag och Karin lyckats anmäla oss till 2014 års upplaga av Marcialonga! Det har varit en dröm att åka det loppet och nu blir den sann (ja det vill säga om det inte blir som med New York Marathon i höstas...)! De 7 000 platserna släpptes kl 9 på morgonen i förrgår. Jag fick igenom min anmälan kl 9.11. Tio över tio var alla platser slutsålda. Även Karin fick en plats och nu har vi bokat flyg till Italien till slutet av januari. Tur att min man Hasse köpt en ny bil, så jag har många 'upp' på honom som jag kan utnyttja! ;-) Marcialonga är för er som inte vet ett 70 km långt längdskidlopp i italienska alperna.

En dröm blir sann...

1971, ett mycket bra år!

Det andra är att årets sommarvärdar i P1 har presenterats. Som vanlig bjuds det på välkänt och okänt, högt och lågt, på intressant och intetsägande. Och som vanligt ska jag lyssna på varenda en. Genom en öppen inställning till varje sommarpratare kan man onekligen få nya intryck och vidgade perspektiv. På pappret känns Helena af Sandeberg, Filip Hammar (denna gång utan Fredrik!) och Lars Eliasson som några av de mer intressanta. Men min erfarenhet säger mig att jag i slutet av sommaren kan konstatera att de mest intressanta är de som jag inte hade några större förväntningar på innan. Barnens favorit är inte helt otippat Henrik Lundqvist. Maria Sveland tror dock spontant jag får svårt att väcka mitt intresse.

Sommar i P1 - årets sommarvärdar

Det är bara att bryta ihop och komma igen

Om jag intervjuas och får frågan: "Vilket program hatar du att du älskar?", så måste jag svara "Gladiatorerna". Jag är verkligen en hängiven tittare och det säger inte lite. Det är ytterst sällan jag kollar på ett helt TV-program utan att åtminstone göra ett par andra saker parallellt. Och att sitta klistrad i en timme är väldigt, väldigt ovanligt.

Det jag fascineras av är inte bara hur atletiska och fokuserade de tävlande är. Det som imponerar än mer på mig är deras mentala inställning. Och då menar jag framför allt de som tenderar att vinna. De har sällan några negativa hang ups och de har en ödmjuk och positiv attityd. Samma intryck ger deltagarna i Mästarnas mästare mig. Det är svårt att tro att så schyssta individer kan vara sådana framgångsrika elitidrottsmän och kvinnor. Samtidigt gör förmodligen den egenskapen eller inställningen att de är snäppet bättre än andra och att det är de som står högst upp på prispallen.

Just nu försöker jag verkligen anamma det synsättet. Det är inte lätt. Efter mer än fyra veckors vila känner jag mig fortfarande inte bra. Okej, jag gjorde några tafatta försök att träna lugnt förra veckan, men jag kände mig varken pigg eller energisk och fick vila igen när även halsontet gjorde come back lagom till helgen.

En lugn jogg i Lidingöloppsspåret gav mersmak för själen, men inte för kroppen...

Jag har hoppats, hoppats och hoppats. Drömt om att jag ska känna energin flöda tillbaka till kroppen och att jag ska kunna köra med Sub 9,5 på Vättern. Nu har jag gett upp. Eventuellt åker jag ner och kör lugnt...om jag känner mig frisk. Åhhh, vad surt det är!

Mina träningskompisar tröstar och peppar: Det finns en massa fler roliga cykellopp. Det är långt kvar till Stockholm triathlon. Med mera. Men faktum är att det nästan gör ont i kroppen när jag ser alla cykla till jobbet. När grannen går ut och springer. När min cykelgrupp skickar mail om den kommande helgens träningsrunda. När jag går en promenad och jag känner mig trött. Det här är den härligaste tiden på året att träna!!!

Nåja, kanske dags att bryta ihop och komma igen. Att deppa ihop och sedan gå vidare. Det är inget jag är vidare bra på, men det kanske skulle göra mig gott. Eller så försöker jag fokusera på det positiva, se hur bra jag ändå har det och tänka att det är den inställningen som skiljer de allra bästa från de övriga. Det tål i alla fall att funderas på.