Det är bara att bryta ihop och komma igen

Om jag intervjuas och får frågan: "Vilket program hatar du att du älskar?", så måste jag svara "Gladiatorerna". Jag är verkligen en hängiven tittare och det säger inte lite. Det är ytterst sällan jag kollar på ett helt TV-program utan att åtminstone göra ett par andra saker parallellt. Och att sitta klistrad i en timme är väldigt, väldigt ovanligt.

Det jag fascineras av är inte bara hur atletiska och fokuserade de tävlande är. Det som imponerar än mer på mig är deras mentala inställning. Och då menar jag framför allt de som tenderar att vinna. De har sällan några negativa hang ups och de har en ödmjuk och positiv attityd. Samma intryck ger deltagarna i Mästarnas mästare mig. Det är svårt att tro att så schyssta individer kan vara sådana framgångsrika elitidrottsmän och kvinnor. Samtidigt gör förmodligen den egenskapen eller inställningen att de är snäppet bättre än andra och att det är de som står högst upp på prispallen.

Just nu försöker jag verkligen anamma det synsättet. Det är inte lätt. Efter mer än fyra veckors vila känner jag mig fortfarande inte bra. Okej, jag gjorde några tafatta försök att träna lugnt förra veckan, men jag kände mig varken pigg eller energisk och fick vila igen när även halsontet gjorde come back lagom till helgen.

En lugn jogg i Lidingöloppsspåret gav mersmak för själen, men inte för kroppen...

Jag har hoppats, hoppats och hoppats. Drömt om att jag ska känna energin flöda tillbaka till kroppen och att jag ska kunna köra med Sub 9,5 på Vättern. Nu har jag gett upp. Eventuellt åker jag ner och kör lugnt...om jag känner mig frisk. Åhhh, vad surt det är!

Mina träningskompisar tröstar och peppar: Det finns en massa fler roliga cykellopp. Det är långt kvar till Stockholm triathlon. Med mera. Men faktum är att det nästan gör ont i kroppen när jag ser alla cykla till jobbet. När grannen går ut och springer. När min cykelgrupp skickar mail om den kommande helgens träningsrunda. När jag går en promenad och jag känner mig trött. Det här är den härligaste tiden på året att träna!!!

Nåja, kanske dags att bryta ihop och komma igen. Att deppa ihop och sedan gå vidare. Det är inget jag är vidare bra på, men det kanske skulle göra mig gott. Eller så försöker jag fokusera på det positiva, se hur bra jag ändå har det och tänka att det är den inställningen som skiljer de allra bästa från de övriga. Det tål i alla fall att funderas på.