Ett positivt besked - åtminstone i mitt perspektiv

De sista dagarna har jag äntligen börjat känna mig bättre. Orken är tillbaka och jag är inte helt slut när klockan är nio på kvällen. Jag cyklade till jobbet i fredags och det kändes...helt okej.

Plikttroget men motvilligt har jag mailat vår gruppledare och sagt att jag på grund av sjukdom inte kan cykla med dem, men att jag gärna behåller min startplats. Han svarade då glatt att jag är välkommen att cykla med klungan om jag vill och så länge jag vill. Vilket gjorde mig väldigt glad!

Eftersom jag gått mellan hopp och förtvivlan och inte kunnat bestämma mig för om jag ska lägga ner Vättern eller fortsätta hoppas beslutade jag mig för att prova en cykeltur idag på morgonen. Jag vaknade till ljudet av regn men visste att både YR och SMHI utlovat åtminstone delvis uppehåll mellan klockan 8 och 11. Så där förlade jag min 'slottid'.

Det började lite trögt men luftvägarna kändes okej och efter ett par mil vaknade benen till liv. Skurarna kom och gick, men det var varmt i luften och kortärmat och kortbenad var helt rätt. Solcremen kunde jag ha slopat medan jag tackade mig själv för att ha monterat på stänkskärmen. Den, tillsammans med ringklockan, brukar jag alltid få gliringar för. Pinsamt nog insåg jag också att jag hade vita strumpor, ytterligare ett 'no no' i cykelkretsar. Jaja, jag cyklade ju ensam, så vem brydde sig. Inte många cyklister var ute, jag får väl tro att de tränat färdigt vid det här laget.

Jag lyckades hålla en hastighet på 29,5-30,0 km/h vilket kändes väldigt bra. Mot slutet tilltog dock regnet och förutom att hastigheten föll så började jag frysa. Plaskblöta strumpor är ingen höjdare. Med 2 mil kvar stannade jag i Årsta Havsbad och funderade över vilka alternativ som stod till buds. Regnet vräkte ned, jag hade bara armvärmare som extrakläder och min man var med barn på fotbollsmatch. Så döm om min stora lycka när jag ringde honom och fick höra att han hade med sig både dragkrok och cykelställ och visst kunde tänka sig att komma och hämta mig!!! En halvtimme senare fick jag kliva in i en varm bil, sätta på mig överdragskläder han också tagit med och sakta tina med sätesvärmen på max. Tack snälla Hasse för att du är så omtänksam och därtill biltokig! :)

7,6 mil blev det och om jag inte skulle må sämre igen så konstaterar jag att Vätternrundan 2013 är på igen. Ett väldigt positivt besked för egen del, även om Hasse, mamma och pappa inte är av samma uppfattning...

Även om cykelturen slutade med lift så var det ett lyckligt slut mentalt