Efter tre veckors vila är man inte på topp...

Så är jag äntligen frisk igen! Krafterna har kommit tillbaka, åtminstone mentalt. I måndags fick jag okej på att börja träna igen så det blev cykling till jobbet. Jag inser att jag måste mjukstarta och därmed prioritera. Därför får det bli cykling för i princip hela slanten.

Vår Sub 9,5-grupp Söder har decimerats. Först var vi tio, sedan har flera hoppat av. Jag tror det beror på att vi haft problem att få en ledare till gruppen. I dagsläget är vi fem kvar men som tur är har vi fått lov att slå ihop oss med Sub 9,5 Norr. Så nu är vi plötsligt 21 cyklister och därmed en stor klunga. Eller som vår ledare Derek beskriver det: vi blir en 22 meter lång 2-parsklunga, lika lång som en långtradare.

Kommer jackan att luftas den 15 juni???

Det känns jättebra! Mindre bra känns mitt fysiska tillstånd. Benen känns inte pigga och flåset...flåsigt! Till helgen är det två veckor kvar och hög tid för formen att återvända. Jag misstänker att mina nära och kära, och då i synnerhet min man och mina föräldrar, inget hellre önskar än att jag skippar Vättern. Men hoppet brukar vara sista jag tappar så jag försöker se möjligheten att starta. Annars kan jag ju såklart välja att inte cykla med klungan, utan ha en lite lugnare, skönare färd....i 30 mil.

Även om timingen på den här sjukperioden varit dålig så har jag totalt sett haft en bra träningssäsong. Och så har jag fått lite mer tid över till barnen vilket känns bra, inte minst för samvetet. Äpplet fäller sällan långt från trädet och här finns en rolig blogg från min 'stora' kille att kika på:
http://sportkillen.blogspot.se/