Premiär för triathlon!

Efter att ha provat att sätta ihop ett cykelpass med ett löppass inser jag att det inte är en barnlek att köra triathlon. Det har jag i och för sig aldrig trott, men jag har snarare föreställt mig att utmaningen ligger i att orka genomföra alla tre grenar och distanser. Men när man byter från cykling till löpning får man betongblock till ben på köpet.

Det var därför med viss vånda jag och Anneli begav oss till Sickla i onsdags för att vara med i vår livs första triathlon-tävling: Sickla triathlon. Ett lopp som genomförs varje vecka, helt ideellt och öppet för såväl proffs som nybörjare - dvs jag själv. Vår kollega Mats dök också upp. Mats har både erfarenhet av triathlon och väldigt många goda råd att ge. Ibland kan det bli på gränsen till för många. Jag kände mig nog nervös som det var bara att genomföra loppet, att dessutom få råd om att hålla höger här och tänka på tekniktips där blev i mesta laget för mig. Men ett väldigt bra tips fick jag: dra ned på cykeltempot de sista 1-2 km för att inte bli så stum i benen till löpningen.

58 peppade personer hade samlats i perfekt väder och kl 18.30 gick starten. Det blev huggsexa om de bästa platserna i simmomentet, men jag tog det lugnt och la mig längst bak. 800 meter simning följdes av 17 km cykling och 3,4 km löpning. I mål tog jag mig och vilken fantastisk upplevelse! Jag var väldigt nöjd med min insats trots att jag placerade mig bland de 10 sista. Men simningen gick bra på den bitvis hektiska och laddade sträckan, cyklingen lyckades jag både hålla ett högt tempo i och vinna några placeringar under och löpningen kändes inte så tung som jag befarat.

För första gången på länge fick jag en riktigt härlig endorfinkick och jag kände mig på toppen av världen! Hormonerna flödade i kroppen och när jag kom hem kände jag mig fortfarande helt eurforisk...till min mans kanske inte lika stora entusiasm. När jag väl somnade sov jag som en stock. Vilken total urladdning!

Den fina känslan från detta triathlon bär jag med mig. Samtidigt konstaterar jag att jag trots att jag nu behärskar crawl ganska bra fortfarande är väldigt långsam. Att ligga efter så mycket är jobbigt att hämta igen. Så jag får nog gå tillbaka till teknik- och intervallträning för att se om jag kan få upp farten.

Men närmast framöver blir det en skön tältsemester med min underbara man och barn runt om i Sverige. Löpskorna och våtdräkten får såklart också följa med...  

Triathlet-trio