Livet är föränderligt...

Jag har alltid varit bra på att planera och jag har alltid varit bra på att träna. I tidig ålder fyllde jag på egen hand - ibland utan mina föräldrars vetskap - min kalender med diverse aktiviteter, ganska ofta av idrottskaraktär. På fritids skrev jag upp mig på varendaste utflykt (på den tiden gjordes sådant på fritids...) tills man var tvungen att begränsa antalet aktiviteter till en per vecka och barn. På barnens möte som hölls varje vecka var jag ofta ordförande...eller sekreterare.

Två sporter har jag emellertid aldrig varit särskilt framgångsrik i: skridskor och simning. I vuxen ålder har jag till slut lyckats förbättra min förmåga väsentligt inom dessa grenar, även om det har krävt mycket tid, tålamod och...träning!

Blickar jag några år tillbaka kan jag konstatera att livet är minst sagt föränderligt. För fem år sedan hade jag aldrig kunnat drömma om att jag vare sig skulle vara en inbiten cyklist eller en entusiastisk simmerska! Att åka rullskidor tyckte jag var oerhört nördigt och något jag aldrig i hela mitt liv skulle göra. För fem år sedan var det löpningen som var min grej och löplopp var det enda som jag intresserade mig för.

Idag är det istället löpningen som står i skymundan. Förra veckan magnetröntgades knät och i tisdags gick jag på återbesök hos läkaren, Carter Farrell, en både kunnig, pedagogisk och trevlig läkare. Det var som han misstänkt från början en meniskskada. Eftersom det är en 'snäll' sådan hoppas både han och jag att sjukgymnastik ska få ordning på knät och att operation inte behövs. Tack och lov funkar det utmärkt att simma, cykla och åka rullskidor medan löpning känns sådär.

Så jämfört med för fem år sedan är det nu helt andra sporter jag utövar. Men en sak är oförändrad: min iver och glädje att träna...

Rullskidor, min nördigaste sportpryl...

Men vem bryr sig egentlingen...?

Jag har inget Facebook-konto. Den främsta anledningen är att jag inte vill ta tid från annat till att hålla på med Facebook. Enligt statistiken ägnar genomsnittskvinnan 80 minuter per dag åt Facebook. Lite på bussen, lite på jobbet (!), lite på kvällen. Jag skulle säkerligen inte vara något undantag...men var ska jag hitta 80 minuter? Visst har jag lite koll på Facebook. Kompisar berättar glatt att "jag såg dig på Facebook" och vet om att jag simmat i sjön i helgen eller vandrat i alperna. Vad är det egentligen de sett, undrar jag ofta nyfiket, men svaret får jag ju aldrig. Många grupper kommunicerar (bara) via Facebook. Till exempel fick jag i höstas frågan om jag ville vara med på en satsning mot Vättern 2014 med en sponsrad sub 8-grupp som sökte kvinnliga cyklister. All information fanns på Facebook. Men tack och lov kunde de tänka sig att skriva ihop ett PM även för en konservativ vägrare som jag...

Ett annat övervägande skäl till att jag inte Facebookar är att jag har svårt att fatta hur folk kan bry sig så mycket om vad alla håller på med på dagarna. Alla dessa bilder, oviktiga självutlämnanden och inlägg. I couldn't care less!

Ibland tänker jag att jag ska sluta blogga. För precis som med Facebook tänker jag: vem bryr sig? Vem bryr sig om vad som försiggår i mitt huvud och alla mina reflektioner kring träning. Jag har ju dessutom inget nytt eller revolutionerande att skriva om. Jag är ingen kändis och kommer inte tillhöra den absoluta toppen i någon sport. Bland de mer amibitiösan amatöridrottarna är jag en riktig medelmåtta!

Men så får jag kommentarer från de mest oväntade håll. Det kan röra sig om en hockeymamma som glatt närmar sig mig på träningen och vill ha lite tips till sin egen träning. Eller en jobbekant som berättar att de läser min blogg och tycker den är intressant. Mest glädjande av allt är dock att min närmaste familj läser min blogg. De tycker ju i övrigt att jag gärna kunde sluta med allt fanatiskt tränande och bli lite mer...normal. Men de vet å andra sidan att det aldrig kommer hända..

Så jag lär fortsätta ett tag till. Den här veckan har höstträningen löpt på i en ganska typisk takt: cykling fyra dagar till och från jobbet, två simpass, ett cirkelpass på gymmet och ett rullskidepass. Höstfärgerna är fantastiskt vackra och jag hade gärna ägnat lite tid i skogen bland sol, höstlövs och kanske lite svamp. Men istället blev det Nackamästerskapen i fotboll och diverse annat....men vem bryr sig...jag har njutit till 100%.

Vackra höstfärger tidig morgon på rullskdorna

Vintersäsongen 2013/14 har börjat!

Efter sol och värme i Engelberg blev det kyla och mörker i Sverige. Kommande helg bjöd dessutom på Ishockeyns dag i Älta. Förutom det obligatoriska cafeteriapasset blev det mycket skridskor för hela familjen... Hasse spelade Veteranmatch mot B-laget - som vanligt en jämn kamp. Mellankillen spelade inte mindre än tre matcher och jag och minstingen körde Allmänhetens mitt på dagen. För mig var det säsongspremiär på skridskor medan övriga familjemedlemmar redan kört en hel del. Innerst inne längtade vi dock såklart efter det avslutande skridskodiskot, då även äldsta grabben anslöt efter diverse innebandyaktiviteter. Lillkillen längtade mest och det är fascinerande att en femåring redan har så starka minnen och positiva intryck av en händelse som ägde rum för ett helt år sedan!

Dagen efter blev det ytterligare en premiär när rullskidorna åkte fram. Jag kan glatt konstatera att simningen gett en bra "för-försäsongsträning" då det gick hyfsat fort redan första gången. Rullskidor må vara nördigt, men det är väldigt kul att åka! Eftersom Marcialonga går av stapeln redan den 26/1 är det bra att komma igång tidigt. Vem vet, det kan ju faktiskt vara så att barmarksträning blir den enda möjliga träningsformen i Stockholmsområdet fram till dess! Tur att vi åtminstone planerar att tillbringa mellandagarna och nyåret i fjällen - så det blir några garanterade skidturer...

En inte fullt lika efterlängtad och planerad premiär blev det även igår. Det visade sig nämligen att kvällens simpass i Stockholm City Triathlon skulle vara...vattenpolo! Anneli hade uppmärksammat detta redan på eftermiddagen och vi tvekade väldigt mycket om vi ens skulle åka dit. Men att kasta in handduken är ju inte riktigt min - eller Annelis - styrka så vi packade våra grejer och begav oss. Lite lättade blev vi när passet inleddes med övningar två och två. Men en halvtimmes match var tufft, speciellt bland en massa killar som bemästrar simning betydligt bättre än jag. Den avslutande lagkappen där alla skulle simma 50 meter frisim....med en boll...fick mig verkligen att konstatera att vattenpolo inte är något för mig. Det blev Hasse väldigt glad av att höra när jag kom hem.

Tyvärr kan jag också konstatera två mindre bra saker: 1) jag har fått en skada på menisken och 2) jag har (till följd av detta) blivit gammal. En meniskskada är i mina ögon en typisk 40+skada. På den ljusa sidan är att skadan är av lättare karaktär, knät kan sannolikt rehabilitera genom gammal hederlig sjukgymnastik istället för operation. En magnetröntgen ska dock säkerställa skadeläget först. Dessutom kan jag träna ganska obehindrat med undantag för löpning som inte känns så jätteskönt just nu.

Slutligen måste jag säga att jag är väldigt glad att jag inte anmält mig till vare sig Lidingöloppet eller New York Marathon i år. Mina skäl, att det varit för mycket annat i höst och att jag oftast är förkyld just när Lidingöloppet äger rum, var verkligen giltiga. Mycket riktigt kom ett lätt halsont förra veckan och inte har jag hunnit springa så värst mycket den senaste tiden. Seek good in bad som någon klok person konstaterade... :)

Knattehockey, Team 06/07/08