Livet är föränderligt...

Jag har alltid varit bra på att planera och jag har alltid varit bra på att träna. I tidig ålder fyllde jag på egen hand - ibland utan mina föräldrars vetskap - min kalender med diverse aktiviteter, ganska ofta av idrottskaraktär. På fritids skrev jag upp mig på varendaste utflykt (på den tiden gjordes sådant på fritids...) tills man var tvungen att begränsa antalet aktiviteter till en per vecka och barn. På barnens möte som hölls varje vecka var jag ofta ordförande...eller sekreterare.

Två sporter har jag emellertid aldrig varit särskilt framgångsrik i: skridskor och simning. I vuxen ålder har jag till slut lyckats förbättra min förmåga väsentligt inom dessa grenar, även om det har krävt mycket tid, tålamod och...träning!

Blickar jag några år tillbaka kan jag konstatera att livet är minst sagt föränderligt. För fem år sedan hade jag aldrig kunnat drömma om att jag vare sig skulle vara en inbiten cyklist eller en entusiastisk simmerska! Att åka rullskidor tyckte jag var oerhört nördigt och något jag aldrig i hela mitt liv skulle göra. För fem år sedan var det löpningen som var min grej och löplopp var det enda som jag intresserade mig för.

Idag är det istället löpningen som står i skymundan. Förra veckan magnetröntgades knät och i tisdags gick jag på återbesök hos läkaren, Carter Farrell, en både kunnig, pedagogisk och trevlig läkare. Det var som han misstänkt från början en meniskskada. Eftersom det är en 'snäll' sådan hoppas både han och jag att sjukgymnastik ska få ordning på knät och att operation inte behövs. Tack och lov funkar det utmärkt att simma, cykla och åka rullskidor medan löpning känns sådär.

Så jämfört med för fem år sedan är det nu helt andra sporter jag utövar. Men en sak är oförändrad: min iver och glädje att träna...

Rullskidor, min nördigaste sportpryl...