Men vem bryr sig egentlingen...?

Jag har inget Facebook-konto. Den främsta anledningen är att jag inte vill ta tid från annat till att hålla på med Facebook. Enligt statistiken ägnar genomsnittskvinnan 80 minuter per dag åt Facebook. Lite på bussen, lite på jobbet (!), lite på kvällen. Jag skulle säkerligen inte vara något undantag...men var ska jag hitta 80 minuter? Visst har jag lite koll på Facebook. Kompisar berättar glatt att "jag såg dig på Facebook" och vet om att jag simmat i sjön i helgen eller vandrat i alperna. Vad är det egentligen de sett, undrar jag ofta nyfiket, men svaret får jag ju aldrig. Många grupper kommunicerar (bara) via Facebook. Till exempel fick jag i höstas frågan om jag ville vara med på en satsning mot Vättern 2014 med en sponsrad sub 8-grupp som sökte kvinnliga cyklister. All information fanns på Facebook. Men tack och lov kunde de tänka sig att skriva ihop ett PM även för en konservativ vägrare som jag...

Ett annat övervägande skäl till att jag inte Facebookar är att jag har svårt att fatta hur folk kan bry sig så mycket om vad alla håller på med på dagarna. Alla dessa bilder, oviktiga självutlämnanden och inlägg. I couldn't care less!

Ibland tänker jag att jag ska sluta blogga. För precis som med Facebook tänker jag: vem bryr sig? Vem bryr sig om vad som försiggår i mitt huvud och alla mina reflektioner kring träning. Jag har ju dessutom inget nytt eller revolutionerande att skriva om. Jag är ingen kändis och kommer inte tillhöra den absoluta toppen i någon sport. Bland de mer amibitiösan amatöridrottarna är jag en riktig medelmåtta!

Men så får jag kommentarer från de mest oväntade håll. Det kan röra sig om en hockeymamma som glatt närmar sig mig på träningen och vill ha lite tips till sin egen träning. Eller en jobbekant som berättar att de läser min blogg och tycker den är intressant. Mest glädjande av allt är dock att min närmaste familj läser min blogg. De tycker ju i övrigt att jag gärna kunde sluta med allt fanatiskt tränande och bli lite mer...normal. Men de vet å andra sidan att det aldrig kommer hända..

Så jag lär fortsätta ett tag till. Den här veckan har höstträningen löpt på i en ganska typisk takt: cykling fyra dagar till och från jobbet, två simpass, ett cirkelpass på gymmet och ett rullskidepass. Höstfärgerna är fantastiskt vackra och jag hade gärna ägnat lite tid i skogen bland sol, höstlövs och kanske lite svamp. Men istället blev det Nackamästerskapen i fotboll och diverse annat....men vem bryr sig...jag har njutit till 100%.

Vackra höstfärger tidig morgon på rullskdorna