Klagomuren, tack!

Okej, jag brukar hålla ångan uppe, tänka positivt, se möjligheter, peppa och allt det där. Men ibland känns det inte så värst optimistiskt. Sista veckan har varit en sådan period.

Anneli har tipsat mig om att äta zink. Jag är egentligen emot allt vad kosttillskott heter, jag tror att en allsidig kost med mycket frukt och grönt gör vitamintabletter och dylikt överflödigt. Men i somras köpte jag en burk zinktabletter efter en vår med halsont. Visst kändes det bättre (placebo???) och när burken var slut funderade jag på om jag skulle köpa en ny. Jag beslutade mig för att avstå och jag märkte heller ingen skillnad. Faktum är att hösten varit ovanligt fri från just halsont. Tills för en vecka sedan. Som vanligt får jag lite ont och blir lite hängig, men inte värre än så. Fick avstå något simpass och någon cykling, men inte mer än så.

När jag så var helt återställd igen dröjde det inte mer än två dagar förrän jag vaknade med en känsla av att inte vara helt hundra, utan bara...typ 90%. Blä!!!

Knät är inte heller något vidare. Menisken gör sig påmind och efter två veckor med trista sjukgymnastikövningar var det så dags för återbesök idag. Ingen höjdare! Trots beröm för att rätt muskel växt till sig ordentligt har jag snarare mer ont än tidigare. Jag har svårt att intala mig själv att jag kommer bli bra i knät - utan operation. Och tro mig, jag vill inte opereras! Löpförbudet kvarstår och det känns som att jag aldrig kommer springa smärtfritt igen.

Dessutom har cyklingen inte heller varit så inspirerande. Förra veckan var det dags att cykla på dubbdäck med MTBn. Det är inte särskilt kul, trots all pep talk jag haft med mig själv. Hur har jag tidigare vintrar lyckats cykla till jobbet utan gnäll?? Tack och lov blev det mildare och den här veckan är jag tillbaka på crossen igen. Men imorse när jag 05.50 gav mig av i stormbyar som blåste rak motvind fick jag vända om efter tio meter och ta MTBn - det var snorhalt! Turen tog ungefär 10 minuter längre än planerat och jag blev sen till simningen. Med andan i halsen bytte jag om på nytt världsrekord och hann åtminstone värma upp lite innan dagens intervaller drog igång.

Näe, man måste faktiskt få klaga ibland. Få ventilera. Så nu gör jag det. Det kommer bättre tider, jag vet. Men just nu känns det lite sådär.

Klagomuren (inte den i Jerusalem, utan den som man kunde ringa in till på SVT) stängdes visst 2004. Saknar den ibland. Det finns det säkert fler som gör. Vi kanske skulle starta en ny, för vad det nu må gälla.

Nocebo-effekten?

Jag har hört det diskuteras mycket på sistone om det är optimisten eller pessimisten som bidrar mest på en arbetsplats. Jag har alltid sett mig som en 'det löser vi'-person, som gärna bejakar andra, men visst kan även jag säga att det går aldrig! Som en klok person sa på radio häromdagen så är det väl ändå det vi gör som har störst betydelse. Vare sig vi tror att den globala uppvärmningen är ett problem eller spelar ju det ingen roll. Det är vad vi gör åt det som har betydelse.

Något som intresserar mig desto mer är placebo-effekter. Och den motsatta termen, nocebo. Placebo-effekten, dvs en påverkan som bara beror på förväntningar, funderade jag mycket när jag sprang Stockholm marathon 2011 och under våren hade magproblem. Jag fick möjligheten att delta i en studie där man fick testa ett preparat som skulle förebygga detta. Eller placebo. Jag visste inte, det var äckligt att dricka det i vatten utspädda pulvret men hjälpte gjorde det. Om det nu var det verksamma medlet... Ett halvår senare fick jag reda på att det var preparatet jag fått och inte placebo. Jag blev besviken. Hade hoppats att det var placebo, men icke...

Nocebo innebär att man bli sjuk av ogrundade anledningar. Man tror att man blir sjuk på grund av elektricitet, medicin, gifter, mat med mera. I själva verket är anledningarna ogrundade och man blir sjuk för att man förväntar sig det - motsatsen till placebo. Det är väl helt okej när min mormor, på den tiden hon levde, blev förkyld så fort ett fönster stod lite öppet och (eventuellt) drog. Men när sexualförbrytare skyller på tvång snarare än att själva agerat så går det för långt!

Här kommer några bra länkar till mer om ämnet:
http://www.dn.se/ledare/signerat/placebonocebo-sjuk-av-negativism-frisk-av-hopp/
http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/biverkningar-beror-pa-placebo
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2938&artikel=5628690

För egen del försöker jag anamma placebo-effekten ganska ofta, i synnerhet just nu. Så fort jag får en åkomma eller liknande så försöker jag hitta något att hänga upp mig på som jag inbillar mig ska göra mig frisk. Med en diagnos som säger menisk-skada och ett antal sjukgymnastikövningar på ett handskrivet papper så försöker jag intala mig att allt ska bli bra. Men vaddå, det går ingen nöd på mig under tiden. Cykling, simning, rullskidor (synd bara att de sandat cykelbanan sedan halkan slog till i veckan) och inte minst sjukgymnstikövningar fyller träningskalendern ändå.

Idag bytte jag ett av MTB-däcken till dubbat. Nu är jag alltså redo för lite halka. Får se vad det blir imorgon bitti, det är kallt men torrt ute. Att byta från cyclocross till dubbad MTB tar emot, men better safe than sorry... Hörde förresten att hela Vasaloppsveckan är fullbokad. Jösses, vilken värld vi lever i!