Okej, jag brukar hålla ångan uppe, tänka positivt, se möjligheter, peppa och allt det där. Men ibland känns det inte så värst optimistiskt. Sista veckan har varit en sådan period.
Anneli har tipsat mig om att äta zink. Jag är egentligen emot allt vad kosttillskott heter, jag tror att en allsidig kost med mycket frukt och grönt gör vitamintabletter och dylikt överflödigt. Men i somras köpte jag en burk zinktabletter efter en vår med halsont. Visst kändes det bättre (placebo???) och när burken var slut funderade jag på om jag skulle köpa en ny. Jag beslutade mig för att avstå och jag märkte heller ingen skillnad. Faktum är att hösten varit ovanligt fri från just halsont. Tills för en vecka sedan. Som vanligt får jag lite ont och blir lite hängig, men inte värre än så. Fick avstå något simpass och någon cykling, men inte mer än så.
När jag så var helt återställd igen dröjde det inte mer än två dagar förrän jag vaknade med en känsla av att inte vara helt hundra, utan bara...typ 90%. Blä!!!
Knät är inte heller något vidare. Menisken gör sig påmind och efter två veckor med trista sjukgymnastikövningar var det så dags för återbesök idag. Ingen höjdare! Trots beröm för att rätt muskel växt till sig ordentligt har jag snarare mer ont än tidigare. Jag har svårt att intala mig själv att jag kommer bli bra i knät - utan operation. Och tro mig, jag vill inte opereras! Löpförbudet kvarstår och det känns som att jag aldrig kommer springa smärtfritt igen.
Dessutom har cyklingen inte heller varit så inspirerande. Förra veckan var det dags att cykla på dubbdäck med MTBn. Det är inte särskilt kul, trots all pep talk jag haft med mig själv. Hur har jag tidigare vintrar lyckats cykla till jobbet utan gnäll?? Tack och lov blev det mildare och den här veckan är jag tillbaka på crossen igen. Men imorse när jag 05.50 gav mig av i stormbyar som blåste rak motvind fick jag vända om efter tio meter och ta MTBn - det var snorhalt! Turen tog ungefär 10 minuter längre än planerat och jag blev sen till simningen. Med andan i halsen bytte jag om på nytt världsrekord och hann åtminstone värma upp lite innan dagens intervaller drog igång.
Näe, man måste faktiskt få klaga ibland. Få ventilera. Så nu gör jag det. Det kommer bättre tider, jag vet. Men just nu känns det lite sådär.
Klagomuren (inte den i Jerusalem, utan den som man kunde ringa in till på SVT) stängdes visst 2004. Saknar den ibland. Det finns det säkert fler som gör. Vi kanske skulle starta en ny, för vad det nu må gälla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar