Älta Tigers mammor har nu officiellt börjat hockeysäsongen

På grund av färre aktiva hockeyspelar i Älta IF har vi fått ge tider till konståkningen. Det måste vara det enda skälet till att mammorna inte kommit igång med träningen tidigare, för vilja och ambition finns det gott om!

Vi var därför otroligt laddade idag. Jag började dagen i ishallen redan klockan 8, då skridskor skulle snöras till yngsta killen. Därefter hade mellankillen match och sedan var det äntligen vår tur!

Hasse hade visst köpt nya skydd av olika slag. På plussidan var att de såg rätt fräscha ut och att de inte luktade så förskräckligt (ännu). På minussidan var att de kändes förfärligt stora. Har Hasse växt eller jag krympt? Förmodligen ingendera, däremot växer skydden. De blir bara biffigare och biffigare. Till nästa träning har Hasse lovat att jag ska få låna hans gamla benskydd. Är man dålig på att göra översteg är det inte direkt lättare när tre nummer för stora skydd gör att man knappt kan ställa en skridsko framför den andra.

Det var så himla kul! Uppvärmning: alltid lite förnedring när äldsta killen visar hur vi ska göra och det ser så lätt ut, för att därefter försöka härma och inte fatta hur något som ser så lätt ut kan vara så svårt! Därefter lite teknik, vilket förmodligen är det vi behöver träna mest av, åsså slutligen match. Min komparativa styrka ligger i att jag är hyfsat vältränad och har en vinnarskalle. På ren vilja kommer man långt och mot slutet, när många börjar bli trötta, har jag alltid en växel till att lägga i.

Sjukt svettig, med trötta höftböjare men bäst av allt: med ett helt smärtfritt knä, klev jag av isen. Tänk att ruscher efter en puck är så mycket lättare och roligare än korta intervaller på löppasset. Egentligen skulle man träna mycket mer hockey, löpningen sannolikt få en ordentlig skjuts framåt.

Nu ser vi fram emot nästa träning och en och annan av oss kommer nog ha något så udda som nya hockeygrejer på önskelistan till jul...

Trötta men stolta hockeymorsor