Finns det tro finns det hopp!

Hösten har varit tung på många sätt. Nu skönjer jag äntligen slutet och därtill lite andra positiva nyheter. Att inte kunna springa på ett par månader är öken. Tur att det finns annat att träna - för träningsdosen har verkligen inte gått ned. Simningen har legat ganska konstant på två dagar i veckan, cyklingen på 4-5 och rullskidor och eller styrketräning på 1-2.

Men jag har verkligen saknat att springa. Inte minst med Anneli. När jag cyklar hem från jobbet tittar jag avundsjukt på alla som springer hem från jobbet. Meniskskadan var inte så farlig sa läkaren, men efter en månads sjukgymnastik har jag inte märkt någon som helst förbättring. Därför var det med visst motstånd som jag gick dit idag igen.

Sjukgymnasten, som är specialiserad på idrottsmän och kvinnor med liknande problem, har dock aldrig hyst minsta tvivel vad gäller min rehabilitering och som vanligt kvittrade hon därför på om hur fina mina små muskler runt knät börjar se ut och procent hit och dit. Jag lyssnade väl med viss skepsism. Men så började hon prata om löpning och att jag faktiskt ska sikta på att komma igång om exakt en månad. Visst, bara 10 minuter första gången, men med två pass i veckan och öka på 5 minuter varje pass så är jag snabbt uppe i bra längder igen!

Jag frågade lite försiktigt hur det var med längdskidor, eftersom jag nog glömt att berätta att jag har ett Marcialonga att avverka om 1,5 månad. Inga problem, blev svaret. Skidåkning utför är dock lite mer tveksamt, jag får känna efter helt enkelt. Slutligen erkände jag att jag tänkt spela hockey på lördag, eftersom mammalaget nu äntligen fått träningstid i ishallen - vilket vi verkligen behöver med tanke på att vi ska vara med i en mammahockeyturnering i mars - och hon svarade att det nog kunde gå bra.

Som gräddan på moset hämtade hon därpå ett viktbälte som jag lovar träna flitigt med och ett knäskydd med en insydd kudde som tydligen trycker på ett ställe vilket gör att knät inte viker 'inåt' och förebygger smärta vid belastning.

Tänk att man kan bli glad för så lite...å andra sidan är väl hälsan det mest värdefulla man har. Nu är det kanske inte 'full fart framåt' som gäller, men snart 'mer fart framåt'. Och det räcker långt.

Sjukgymnastik * 2