Ishockey för mammor

Så har sommaren gläntat på dörren. Värme och grönska lockar nog ut oss alla till trädgårdsarbete, studsmattor, löpspår, landsvägscykling och...ja, nu börjar jag snöa in på träning igen... Just nu är det lite väl mycket pollen åtminstone för mig, men det går ju tack och lov snabbt över.

Jag har dock tankarna på lite annat än sommarsysselsättningar. För några veckor sedan bestämde jag mig för att se om vi kan få ihop ett hockeylag för mammor/damer i Älta. Ett mail gick ut och gensvaret jag fick var långt över förväntan. Idag har jag inte mindre än 30 intresserade mammor, allt ifrån nybörjare till mer erfarna hockeyspelare. Som gräddan på moset kom därtill ett mail från Haninge Anchors som bjuder in till möte för att se om det går att bilda en veteranserie för damer i likhet med den som finns för herrar - där bland annat min man ska till Riga på tisdag för att spela veteran-VM i ishockey. Det vore något för oss, kanske ett VM i Milano eller Paris kunde passa?

Så till vintern 2014/15 startar vi ett damlag i Älta hockey så får vi se varthän det barkar. Vi har gott om pappor som gärna ställer upp som tränare, men i ärlighetens namn tror jag vi klarar mycket av träningen själv om vi bara får lite hjälp att planera bra träningsupplägg. Jag menar, vi är ju trots allt ett gäng drivna morsor som är vana att ta ansvar och få saker att hända...

Tills dess ägnar jag mig åt mer traditionella sommarsporter. Efter en påsk i fjällen där längdskidor varvades med mountainbike blev det igår årspremiär för cykling med Hofvet och idag en skogstur med mountainbiken. Det är snart tre veckor sedan jag opererade menisken och om en dryg vecka blir det sannolikt dags för det stora testet med stort T, löpprovet. Det känns inte särskilt hoppfullt, men visst önskar jag att det för första gången på snart nio månader ska kännas bra!

På olika lag - men ändå vänner. Bild från en av årets mammamatcher

Rapport från Artro Clinic

Efter en handläggningstid som till och med får min man, som har privat sjukvårdsförsäkring, att imponeras var det så idag, en vecka efter mitt första besök, dags att göra artroskopi. För lite drygt 20 (!!!) år sedan opererade jag korsbandet i det andra knät. Då var artroskopi något nytt och revolutionerande. Idag görs det på löpande band. Rehabiliteringen efter operationen ser dock väldigt annorlunda ut. Jag gick med kryckor i totalt fem månader under det år jag hade av korsbandet. Nu är det 'upp och hoppa' från dag ett.

Nåja, min skada gällde ju menisken. Om det nu var menisken. Ortopeden som jag gått hos blev osäker vid mitt senaste återbesök. Även läkaren, tillika forskare och knäspecialist, tvekade. Men okej, det kan väl vara värt att gå in och kolla. Mina förväntningar var låga och jag har känt mig rätt deppig den senaste veckan. Om det nu är en skada som inte går att åtgärda, innebär det då slutet på min löpkarriär? Okej, karriär är väl verkligen fel ord...men åtminstone mitt stora intresse att jogga... Jag är ju dessutom anmäld till New York Marathon i år (igen) och har bokat flyg och hotell för både mig och familjen.

Jag fick frågan om jag var nervös igår kväll. Nej, inte direkt. Mest nervös var jag över hur jag skulle överleva en förmiddag utan mat och dryck. Så innan jag la mig igår, efter en förberedande dusch med desinfektionsmedel (som hårinpackning fast tvärtom - inte hänsynsfullt mot ett tunt hår som mitt!) tog jag för säkerhets skull en extra stor tallrik med fil, havrefras och musli. Busigt värre! Sov som en stock gjorde jag också och kom för ovanlighetens skull iväg i god tid. Så när bussen fastnade i bussköer vid Slussen blev jag inte ens stressad. Tänk om livet var så varje dag!

Efter ombyte och två bedövningssprutor som verkade mer anpassade till en häst än en stackars Jenny var det så dags. Eftersom jag inte sövdes utan bara fick lokalbedövning kunde jag följa allt live på en tv-skärm med läkarens förklaringar av vad jag såg. Knäskålar, menisker och korsband om vartannat. Allt såg jättefint ut. Men som tur var såg hon också något litet som inte var helt som det skulle på den bakre menisken. En lite fransig kant. Hon klippte och dammsög om vartannat tills kanten var jämn och fin och alla små lösa bitar borta. Fascinerande! Hon visade också att korsband och främre menisk såg jättefina ut och att det inte fanns några tecken på artros. Puh! Nöjd avslutade hon ingreppet och konstaterade att det var rätt beslut att göra det och att det mycket troligt skulle bli bra nu.

En sjuktransport hem senare och en ordentlig lunch ligger jag så nedbäddad i sängen med knät högt. Jag tackar sjukvården för en fantastisk behandling- Tänk vad mycket man kan få för ett frikort. Hoppas att smärtan inte ska bli allt för jobbig när bedövningen så småningom släpper. Men det kan jag leva med. Jag är glad!!!

En skada på menisken

Korsbandet u a

Med saxen friserades menisken

En statusuppdatering

Jag är inte så mycket för Facebook. Mest för att det verkar ta så mycket tid. Visst drabbar det mig när exempelvis triathlonklubben lägger upp en massa information på Facebook som jag inte kommer åt. Men jag klarar mig rätt bra ändå.

Något jag förstår är vanligt på Facebook är statusuppdateringar. Här kommer en från mig:

Mitt skadade knä, som tar personligt rekord i skadelängd (i tid alltså), har nu plågat mig i över ett halvår. För ett par veckor sedan konstaterade sjukgymnasten att det borde blivit bättre vid det här laget. Tillbaka till läkaren och remiss till Artro Cliniq på Sophiahemmet. Samma ställe som min man, genom sin privata sjukvårdsförsäkring, snabbt kommit till efter ett endaste telefonsamtal för ett par år sedan. Nåja, jag har åtminstone kommit upp i frikort vid det här laget. Jag fick en tid förvånansvärt snabbt och jag var där idag. Tyvärr (eller vad man nu ska säga), konstaterade läkaren, tillika knäspecialisten och forskaren, att det nog inte är menisken. Även min 'vanliga' ortoped sa samma sak när jag var på återbesök för någon veckan sedan. Det verkar vara något annat. Något...odefinierbart. Suck! Kan jag inte bara få en diagnos, en rehabplan och köra på det??

Det blir artroskopi om en vecka så får vi se vad den visar på. Hoppas såklart de hittar något i stil med: oj, titta där! Nu förstår jag precis vad som orsakar smärtan! Åsså tar de bort det och allt blir bra. Sannolikt blir det precis tvärtom: nej, allt ser bra ut såvitt jag kan se. Inget vi kan göra, det är bara att ha tålamod. Tålamod....yeah right!

På vägen till och från Sophiahemmet passerar jag Stadion. Där hänger hundratals med tröjor, halsdukar, blommor, texter och ljus från supportrar, mestadels DIFare, med anledning av dödsfallet i helgen. Okej, jag ska inte klaga. Det där...det är fruktansvärt!

Stockholms Stadion