En statusuppdatering

Jag är inte så mycket för Facebook. Mest för att det verkar ta så mycket tid. Visst drabbar det mig när exempelvis triathlonklubben lägger upp en massa information på Facebook som jag inte kommer åt. Men jag klarar mig rätt bra ändå.

Något jag förstår är vanligt på Facebook är statusuppdateringar. Här kommer en från mig:

Mitt skadade knä, som tar personligt rekord i skadelängd (i tid alltså), har nu plågat mig i över ett halvår. För ett par veckor sedan konstaterade sjukgymnasten att det borde blivit bättre vid det här laget. Tillbaka till läkaren och remiss till Artro Cliniq på Sophiahemmet. Samma ställe som min man, genom sin privata sjukvårdsförsäkring, snabbt kommit till efter ett endaste telefonsamtal för ett par år sedan. Nåja, jag har åtminstone kommit upp i frikort vid det här laget. Jag fick en tid förvånansvärt snabbt och jag var där idag. Tyvärr (eller vad man nu ska säga), konstaterade läkaren, tillika knäspecialisten och forskaren, att det nog inte är menisken. Även min 'vanliga' ortoped sa samma sak när jag var på återbesök för någon veckan sedan. Det verkar vara något annat. Något...odefinierbart. Suck! Kan jag inte bara få en diagnos, en rehabplan och köra på det??

Det blir artroskopi om en vecka så får vi se vad den visar på. Hoppas såklart de hittar något i stil med: oj, titta där! Nu förstår jag precis vad som orsakar smärtan! Åsså tar de bort det och allt blir bra. Sannolikt blir det precis tvärtom: nej, allt ser bra ut såvitt jag kan se. Inget vi kan göra, det är bara att ha tålamod. Tålamod....yeah right!

På vägen till och från Sophiahemmet passerar jag Stadion. Där hänger hundratals med tröjor, halsdukar, blommor, texter och ljus från supportrar, mestadels DIFare, med anledning av dödsfallet i helgen. Okej, jag ska inte klaga. Det där...det är fruktansvärt!

Stockholms Stadion