Rapport från Artro Clinic

Efter en handläggningstid som till och med får min man, som har privat sjukvårdsförsäkring, att imponeras var det så idag, en vecka efter mitt första besök, dags att göra artroskopi. För lite drygt 20 (!!!) år sedan opererade jag korsbandet i det andra knät. Då var artroskopi något nytt och revolutionerande. Idag görs det på löpande band. Rehabiliteringen efter operationen ser dock väldigt annorlunda ut. Jag gick med kryckor i totalt fem månader under det år jag hade av korsbandet. Nu är det 'upp och hoppa' från dag ett.

Nåja, min skada gällde ju menisken. Om det nu var menisken. Ortopeden som jag gått hos blev osäker vid mitt senaste återbesök. Även läkaren, tillika forskare och knäspecialist, tvekade. Men okej, det kan väl vara värt att gå in och kolla. Mina förväntningar var låga och jag har känt mig rätt deppig den senaste veckan. Om det nu är en skada som inte går att åtgärda, innebär det då slutet på min löpkarriär? Okej, karriär är väl verkligen fel ord...men åtminstone mitt stora intresse att jogga... Jag är ju dessutom anmäld till New York Marathon i år (igen) och har bokat flyg och hotell för både mig och familjen.

Jag fick frågan om jag var nervös igår kväll. Nej, inte direkt. Mest nervös var jag över hur jag skulle överleva en förmiddag utan mat och dryck. Så innan jag la mig igår, efter en förberedande dusch med desinfektionsmedel (som hårinpackning fast tvärtom - inte hänsynsfullt mot ett tunt hår som mitt!) tog jag för säkerhets skull en extra stor tallrik med fil, havrefras och musli. Busigt värre! Sov som en stock gjorde jag också och kom för ovanlighetens skull iväg i god tid. Så när bussen fastnade i bussköer vid Slussen blev jag inte ens stressad. Tänk om livet var så varje dag!

Efter ombyte och två bedövningssprutor som verkade mer anpassade till en häst än en stackars Jenny var det så dags. Eftersom jag inte sövdes utan bara fick lokalbedövning kunde jag följa allt live på en tv-skärm med läkarens förklaringar av vad jag såg. Knäskålar, menisker och korsband om vartannat. Allt såg jättefint ut. Men som tur var såg hon också något litet som inte var helt som det skulle på den bakre menisken. En lite fransig kant. Hon klippte och dammsög om vartannat tills kanten var jämn och fin och alla små lösa bitar borta. Fascinerande! Hon visade också att korsband och främre menisk såg jättefina ut och att det inte fanns några tecken på artros. Puh! Nöjd avslutade hon ingreppet och konstaterade att det var rätt beslut att göra det och att det mycket troligt skulle bli bra nu.

En sjuktransport hem senare och en ordentlig lunch ligger jag så nedbäddad i sängen med knät högt. Jag tackar sjukvården för en fantastisk behandling- Tänk vad mycket man kan få för ett frikort. Hoppas att smärtan inte ska bli allt för jobbig när bedövningen så småningom släpper. Men det kan jag leva med. Jag är glad!!!

En skada på menisken

Korsbandet u a

Med saxen friserades menisken