Besviken!

Efter en sommar, eller snarare ett år, av med- och motgångar med min menisk kände jag att nu börjar vindarna blåsa åt rätt håll. Knät börjar kännas bättre och det kanske kommer funka med Stockholm Triathlon och New York Marathon. Jag tror jag aldrig varit så lycklig över ett långpass som när jag satte på mig vätskebältet och gav mig av på en 15-km-runda. Tyvärr ville det sig inte bättre än att jag fick ont i knät...igen! Dumma menisk, vad ska man med sådana till??

Sjukgymnasten är uppmuntrande. Okej, det var dumt att bära 15 kg packning i fjällen, hade hon vetat att jag skulle göra det hade hon varnat mig. Men det är inte värre än att det bara blev en överansträngning som går över. Vi är överens om att jag nu ska löpträna tre gånger i veckan, öka en kilometer per gång och långsamt jobba mig upp i distans. Långsamt...loppet går om drygt två månader. Tid är något jag inte har och långsamt är inte ett tempo som funkar. Men okej, hellre ett knä som är helt än ett som är paj!

Desto mer laddad har jag känt mig inför Stockholm Triathlon. Sista Sickla Triathlon blev personbästa trots att jag är långsammare både i cykling och löpning. Men jag verkar faktiskt ha blivit lite snabbare på att simma. Nu tar jag dessutom några PT-lektioner i simning (kl 6.30 i Högdalsbadet!!) så det finns kanske hopp.

I fredags blev jag därför rejält oroad när jag kände av halsont. Dessutom blev jag hängig. Inte bra! När jag igår stod som funktionär på elitloppet insåg jag att det var en överhängande risk att jag inte skulle kunna komma till start. Att stå ute i regn gjorde ju inte saken bättre, men väl hemma bestämde jag mig för att åtminstone lägga fram alla grejer OM det nu skulle vara så att jag vaknade på söndag morgon och kände mig bättre. Det gjorde jag inte. Beslutet var lätt, ingen start för mig. Men åh vad det gör ont inombords! Under dagen var jag dessutom tvungen att åka in och lämna tillbaka chipet. Perfekt väder och massor av glada åskådare. En massa kompisar som kör och tar sig i mål på kanontider.

Jag är så besviken just nu! Jag önskar att jag hade anmält mig till något mer triathlonlopp. Men visst, det hade jag inte kunnat på grund av knät. Förvisso går Sala triathlon nästa helg men dels är den slutsåld, dels är min man bortrest och jag är hemma själv med barn.

Okej, det är i-landsproblem, jag vet. Men just nu deppar jag.

Rejält med kläder när man är funktionär i regn

I väntan på eliten...

En sommar med fina utsikter…?

Sommarens stora höjdpunkt var vår resa till alperna. Först en vecka i österrikiska Montafondalen, sedan fyra dagar i Engelberg och slutligen tre dagar som vi inte hade bestämt på förhand var vi skulle vara. Glada och förväntansfulla flög vi till Zürich och hämtade ut vår hyrbil. Efter två timmars bilresa var vi framme. Underbart! Vi hyrde en lägenhet i den lilla byn Gargellen. Konstaterade att vi glömt bort att mataffärer alltid är stängda på söndagar och spräckte budgeten direkt i och med middag på restaurang men tyckte att det fick det vara värt!

När vi vaknade upp nästa dag regnade det. Inte så lite, utan det öste ned. Regnbyxorna hade vi lämnat hemma eftersom vi inte kunde tänka oss att det skulle kunna regna så mycket i alperna. Åtminstone inte så många timmar!

Även om det inte regnade hela veckan i Österrike så var det kallare och blötare än förväntat. Och definitivt inte lika fint väder som i Sverige! Men mellan regnskurarna var det uppehåll och då var vi uppe på alptoppar och vandrade. En heldagstur tog vi oss runt på smugglarstigen och jag inser att min tyska inte är vad den varit när jag inte uppfattat att leden vi bestämt oss för att ta passade ej höjdrädda (ok för oss) och klättervana (svårt för en femåring att vara van att klättra). Vi gick på branta kammar och tjatade konstant på barnen att gå försiktigt. Men det var helt fantastiskt!

En del höghöjdsbanor och Via Ferratas blev det också under hela alpvistelsen. Och det blir bara roligare och roligare i takt med att barnen växer och blir duktigare.

I Engelberg var det förvisso varmare, men inte så mycket torrare. Även där var vi aktiva så fort det var uppehåll! Fiske, vandring och klättring. Tyvärr kunde vi sällan se den fina utsikten som vi visste fanns eftersom vi bokstavligt talat badade i moln. Jag var ju där förra sommaren och vandrade med betydligt bättre väder så det gjordet inte mig personligen så mycket. Men vandring i regn är betydligt tuffare för barn än vandring i sol. Pauserna begränsades och det vara bara till att fortsätta gå tills vi kom till något torrt att sitta på eller i. Veckans skratt fick vi dock när vi insåg att alla asiater som trängdes, inte bara på vårt hotell, utan framför allt i liften upp till Titlis, högst upp på glaciärtoppen klär ut sig till Sound of Music för att förevigas med många fotografier. Vilken affärsidé för de betalande astronomiska summor pengar för det!

De sista dagarna tillbringade vi i Falera. Falera hör ihop med Laax och Flims och medan Flims närmast kan jämföras med Åre i ’hip-faktor’ och Laax med Björnen så är Falera mer att likställa med Järpen. Lite lugnare, lite mindre…och mycket billigare!

Väl hemma så längtar jag redan till nästa resa! Som tur är ska jag med kompisar till Avoriaz redan om en månad. Jag håller dessutom på att titta på lite klätterutrustning. Vem vet, kanske kan det bli en Via Ferrata-resa nästa sommar? Men jag vill aldrig mer vara i alperna två veckor utan att kunna ha linne och shorts en endaste dag. För det var det definitivt inte väder för!

Nu gäller det att växla om till träning. Främst triathlon, men även marathonförberedelser. I förrgår körde jag Sickla triathlon för andra gången i sommar och det blev rekordsämsta tiden någonsin… Och så hoppas jag att det fina vädret håller i sig ett tag till!

Fikapaus ovanför molnen

Smugglarleden på gränsen mellan Schweiz och Österrike

Vackert!!!

Mulet...men åtminstone fina siluetter!

Hög koncentrationsnivå

Snart uppe!

Är man inte så lång får  man sträcka sig ordentligt