Att våga prova nytt

Idag gjorde jag det! Köpte nya löparskor. Kanske inte så märkvärdigt kan tyckas. MEN, det här var stort! Jag – med mina hallus valgus, som älskar Nike och som alltid köper samma skor gång på gång (Nike Equalon) – har tagit steget. Även om jag laborerat mellan – hör och häpna – tre olika Nike-modeller historiskt har jag endast bytt märke en gång tidigare. Det var till Asics, eller om det var New Balance. Nåväl, det var inte en rolig upplevelse. Efter ett långpass med mina nya skor tog jag dem tillbaka till affären, visade upp mina många blodblåsor och fick utan protester byta tillbaka till ett par Nike.

Problemet är bara att min skomodell är på väg att utgå. Sist beställde jag på webben från USA. Men det var ganska dyrt och omständigt. Är jag unik med hallus valgus (fotknölar, för er som inte vet)? Har svårt att tro det. Men så ligger det i alla fall till. Jag fick prova tre modeller och valde utan knussel de som var mjukast runt stortåknölen. Brooks Glycerin 9. Namnet lovar mycket, färgen likaså. Såhär står det på Wikipedia om glycerin:
"Propantriol, även känt som glycerin eller glycerol är ett kemiskt ämne med strukturformel CH₂OH–CHOH–CH₂OH och utgör den enklaste trevärda alkoholen. Glycerol är en söt, trögflytande, färg- och luktlös vätska."..."Glycerol finns i vissa munvatten, då det har en bakteriehämmande effekt och tränger igenom biofilm."

Ja, ska man skratta eller gråta...? Nu står de hur som helst i kartongen och undrar om jag ska använda dem snart. Jag måste bara samla lite mod först…

Brooks Glycerin 9...munvatten eller löpskor?

Den är min!!!

Äntligen! Nu är det på riktigt! Jag har köpt loss den fina, fina racern. Den som jag cyklat Roslagshösten, Roslagsvåren och Vätternrundan på det senaste året. Den är sååå fin och nu är den min. Min Orbea Orca!

MIN Orbea Orca

Många cykelkompisar har fascinerat kommenterat att jag inte äger någon racer. Att jag bara cyklar omkring på en cross. Men jag är så väldigt nöjd med den. Faktum är att den är snabb (!), bekväm och robust. Inte lika stor punkarisk heller! Dessutom blir det minst sagt bra träning när man cyklar tillsammans med racers. Fast okej, jag fattar skillnaden. Och när jag fått möjligheten att låna en värsting-racer från Outsport och nu köpa loss den så är det klart att även jag vill ha en racer.

För ett par år sedan skulle jag cykla med en killkompis som…tja, helt enkelt lägger mycket pengar på cyklar. Jag hade då en enkel cross (har uppgraderats till en finare sedan dess) och när jag kom cyklandes till vår mötesplats bara stirrade han. Han kunde knappt förmå sig till att cykla tillsammans med någon som hade en så enkel hoj. Men när han inför sommarens Vätternrunda såg min racer – även om den inte var min riktigt då – konstaterade han nöjt att jag utvecklats i rätt riktning…

När vi var på semester i Kanada så diskuterade vi vad vi saknar mest hemma. Jag brukar alltid säga: ’sängen’, för våra pensionärssängar som är elektriskt höj- och sänkbara i ben och rygg går inte av för hackor. Men nu har tyvärr – eller kanske tack och lov – sängen petats ned till silverplats. Cykeln! Mest av allt saknade jag cykeln. Och den är min!

Tredje gången gillt?

Är alla goda ting tre? Förvånansvärt ofta svarar jag ’ja’ på den frågan. Men det är nog bara för att jag vill att de ska vara tre. Tre är lagom många helt enkelt. Kärnfullt men ändå välgrundat. Vad gäller min träning, eller snarare försök till träning, i Kanada är svaret kort och gott…nej!

Vår American Size husbil (8,8 m lång!)

Efter en inledande magisk löprunda i Vancouver styrde vi kosan, eller snarare vår gigantiska husbil, mot Whistler. Där var det inte tal om att jogga. Björnarna kunde skådas från campingen och skyltarna om att vara försiktig stod tätt. Detsamma gällde Jasper. I Banff skönjde jag dock en möjlighet att springa eftersom campingen vi bodde på var gigantisk. Och runt den löpte ett spår. Den senaste veckan hade inte heller några björnar siktats i campingområdet. Sagt och gjort, jag utrustade mig med en av barnens souvenirer: en björnklocka. Den kan liknas vid en koskälla och tanken med den är att det ska låta lite där man går (eller springer för min del) så att björnen inte överraskas utan blir varse om en i god tid. Det gick sådär. Om det berodde på att jag var spänd eller på att Banff är Kanadas högst belägna stad (med campingen på 1750 möh) vet jag inte. Men det var sjukt jobbigt. Rundan i Vanocuver kändes så avlägsen!

Björnpingla, 5 CAD

Ytterligare ett joggingförsök gjordes i skidmeckat Kicking Horse/Golden, som ligger på något lägre höjd... Med en turistkarta i handen gav jag mig iväg i den 30-gradiga värmen. Jag hade snabbt klarlagt att jag kunde springa runt hela orten. Jag hade fel. I orientering har förmodligen kartläsningen en större betydelse än själva löpningen – jag har själv orienterat en kort period (undras varför den inte blev längre...). När jag sprungit 4/5-delar av varvet och skulle korsa järnvägen konfronterades jag med en tydlig och tyvärr även ogästvänlig skylt. ”Korsar du spåret kommer vi att åtala dig”. Snabbt övervägde jag vad som var värst: utvisad ur Kanada eller vända tillbaka med stor risk att svimma av på grund av värmeslag. Jag valde det sistnämnda. Även om jag förvisso inte svimmade av så kände jag mig helt färdig när jag till slut stapplade in på campingen, efter en runda som blev betydligt längre och svettigare än jag tänkt mig. Migränen kom såklart som ett brev på posten. Men jag är i alla fall fortfarande välkommen i Kanada.

Utvisad eller utmattad...det är frågan

Så, var det slut där? Nej, faktum är att det blev ytterligare ett löppass och den gången ett mycket lyckat sådant. Var? Jo, på löpbandet i gymmet på det hotell vi tillbringade sista natten på innan vi flög hem. Inga björnar, inga fientliga hot och inga solsting. I love it!

 Fantastiska miljöer, här i Sunshine Meadows, Banff

En björntjänst?

Det finns många cyklister i de kanadensiska Rockies. Jag tror jag vet några av förklaringarna. För det första är det oerhört vackra miljöer att cykla i. Man fullkomligt drunknar i pittoreska vyer. Lägg därtill att det är rejält kuperat, dvs bra träning helt enkelt. Inte några smala serpentinvägar á la Italien…nej, breda fina motorvägar…med en smal vägren för cyklister. Men backarna är långa. Och då menar jag långa backar. En backe vi åkte i gick uppför i ett par mil. För att därefter övergå i en – för cyklister – härlig nedförsbacke i ytterligare ett par mil (och även för vår hårt slitande husbilsmotor).

Björnar siktade - var vaksam

Björnen sover...inte! Akta alla tillhörigheter

 

Men det finns ett skäl till: björnar! Att det finns björnar i Sverige vet väl alla, men hur många har faktiskt sett en (och då menar jag i det vilda)? Jag har aldrig sett en björn i Sverige, trots att vi tillbringar mycket tid i familjens stuga i Hedeviken – vägg i vägg med Sonfjället, Sveriges björntätaste nationalpark. Under knappt tre veckor i Kanada såg jag sju stycken! Det kryllar av björnar i Rocky Mountains!! Grizzlys och svartbjörnar (=brunbjörnar?). Nu ska ni inte få intrycket att björnar är farliga rovdjur som ligger i bakhåll på stackars svettiga joggare. Tvärtom, björnar undviker människor och frossar gärna i Buffalo berries. Men de vill inte bli störda eller överraskade. Därför kan det bli problem om man springer ensam i skogen. Så joggarna lös med sin frånvaro, den vackra naturen till trots.

En av våra sju svartbjörnar

Som sagt, det finns många skäl till att cykla i Kanadas berg och det är många som har upptäckt landsvägscykling. Och då pratar vi inte bara superstylade män i tight, färgglad lycra med reklam på. Nej, fördelningen män/kvinnor är ganska jämn. Däremot behövs det betydligt fler tjejer på MTB, inte minst nedför de utmanande sommarskidbackarna. En björntjänst? Tja, kanske…

Träning på resande fot inspirerar!

Jogg runt Stanley Park, Vancouver

Hälsningar från Vancouver, Kanada! Efter en dag på resande fot och ytterligare en dag som urtypen av turist så känns jetlagen (nio timmar) förvånansvärt bra! Barnen är som alltid lätta att anpassa till såväl annan tid som nya sovplatser. Eller som vår minsting konstaterar: nu är det här vårt hem!

Imorgon tar vi husbilen mot vildmarksäventyret, men idag gör vi storstan. På eftermiddagen fick jag möjlighet att ta en löptur. Det är verkligen häftigt att jogga på nya platser. Förra sommaren, när vi tältade på Island, blev det ett sätt för mig att upptäcka omgivningen. Oftast innan de andra vaknat. Även om vi såg oerhört mycket är några av de starkaste minnena jag har från Island just tidig morgon över stock och sten - inte sällan med P1 i lurarna. (Ja, jag bokstavligt talat älskar Sveriges Radios app och laddar flitigt ned såväl sommarpratare som annat matnyttigt.) Idag tog jag en runda runt Stanley Park, en oas, tillika vacker park/halvö på stadens västra sida. Helt plant och med extra mycket syre efter regnet blev den milslånga rundan en av mina absolut snabbaste någonsin! Vilket välkomnande av staden...och vilken fantastisk start på semestern!