Äntligen! Nu är det på riktigt! Jag har köpt loss den fina, fina racern. Den som jag cyklat Roslagshösten, Roslagsvåren och Vätternrundan på det senaste året. Den är sååå fin och nu är den min. Min Orbea Orca!
MIN Orbea Orca
Många cykelkompisar har fascinerat kommenterat att jag inte äger någon racer. Att jag bara cyklar omkring på en cross. Men jag är så väldigt nöjd med den. Faktum är att den är snabb (!), bekväm och robust. Inte lika stor punkarisk heller! Dessutom blir det minst sagt bra träning när man cyklar tillsammans med racers. Fast okej, jag fattar skillnaden. Och när jag fått möjligheten att låna en värsting-racer från Outsport och nu köpa loss den så är det klart att även jag vill ha en racer.
För ett par år sedan skulle jag cykla med en killkompis som…tja, helt enkelt lägger mycket pengar på cyklar. Jag hade då en enkel cross (har uppgraderats till en finare sedan dess) och när jag kom cyklandes till vår mötesplats bara stirrade han. Han kunde knappt förmå sig till att cykla tillsammans med någon som hade en så enkel hoj. Men när han inför sommarens Vätternrunda såg min racer – även om den inte var min riktigt då – konstaterade han nöjt att jag utvecklats i rätt riktning…
När vi var på semester i Kanada så diskuterade vi vad vi saknar mest hemma. Jag brukar alltid säga: ’sängen’, för våra pensionärssängar som är elektriskt höj- och sänkbara i ben och rygg går inte av för hackor. Men nu har tyvärr – eller kanske tack och lov – sängen petats ned till silverplats. Cykeln! Mest av allt saknade jag cykeln. Och den är min!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar