Tredje gången gillt?

Är alla goda ting tre? Förvånansvärt ofta svarar jag ’ja’ på den frågan. Men det är nog bara för att jag vill att de ska vara tre. Tre är lagom många helt enkelt. Kärnfullt men ändå välgrundat. Vad gäller min träning, eller snarare försök till träning, i Kanada är svaret kort och gott…nej!

Vår American Size husbil (8,8 m lång!)

Efter en inledande magisk löprunda i Vancouver styrde vi kosan, eller snarare vår gigantiska husbil, mot Whistler. Där var det inte tal om att jogga. Björnarna kunde skådas från campingen och skyltarna om att vara försiktig stod tätt. Detsamma gällde Jasper. I Banff skönjde jag dock en möjlighet att springa eftersom campingen vi bodde på var gigantisk. Och runt den löpte ett spår. Den senaste veckan hade inte heller några björnar siktats i campingområdet. Sagt och gjort, jag utrustade mig med en av barnens souvenirer: en björnklocka. Den kan liknas vid en koskälla och tanken med den är att det ska låta lite där man går (eller springer för min del) så att björnen inte överraskas utan blir varse om en i god tid. Det gick sådär. Om det berodde på att jag var spänd eller på att Banff är Kanadas högst belägna stad (med campingen på 1750 möh) vet jag inte. Men det var sjukt jobbigt. Rundan i Vanocuver kändes så avlägsen!

Björnpingla, 5 CAD

Ytterligare ett joggingförsök gjordes i skidmeckat Kicking Horse/Golden, som ligger på något lägre höjd... Med en turistkarta i handen gav jag mig iväg i den 30-gradiga värmen. Jag hade snabbt klarlagt att jag kunde springa runt hela orten. Jag hade fel. I orientering har förmodligen kartläsningen en större betydelse än själva löpningen – jag har själv orienterat en kort period (undras varför den inte blev längre...). När jag sprungit 4/5-delar av varvet och skulle korsa järnvägen konfronterades jag med en tydlig och tyvärr även ogästvänlig skylt. ”Korsar du spåret kommer vi att åtala dig”. Snabbt övervägde jag vad som var värst: utvisad ur Kanada eller vända tillbaka med stor risk att svimma av på grund av värmeslag. Jag valde det sistnämnda. Även om jag förvisso inte svimmade av så kände jag mig helt färdig när jag till slut stapplade in på campingen, efter en runda som blev betydligt längre och svettigare än jag tänkt mig. Migränen kom såklart som ett brev på posten. Men jag är i alla fall fortfarande välkommen i Kanada.

Utvisad eller utmattad...det är frågan

Så, var det slut där? Nej, faktum är att det blev ytterligare ett löppass och den gången ett mycket lyckat sådant. Var? Jo, på löpbandet i gymmet på det hotell vi tillbringade sista natten på innan vi flög hem. Inga björnar, inga fientliga hot och inga solsting. I love it!

 Fantastiska miljöer, här i Sunshine Meadows, Banff