Veckan
har varit bra, inte minst träningsmässigt. Formen känns på rätt väg efter några
veckors disciplinerad löpträning med jobbiga och givande kvalitetspass. Idag
hann jag till gymmet för lite core-träning (både hoppas och inte hoppas på
träningsvärk imorgon) och när regnet väl slutat vräka ned ska jag ge mig ut på
ett långpass i helgen.
Även
på jobb-, skola- och familjefronten har det flutit på med friska barn,
stimulerande arbete och…åtminstone lite umgänge!
Men
ur ett perspektiv har det varit så långt ifrån bra man kan komma: cyklingen!
Ska jag vara helt ärlig så började det redan i fredags förra veckan. När jag
cyklade på min cross (Orbea Terra) till jobbet slutade bakväxeln fungera. Jag
trodde kedjan hade fastnat och försökte fixa till den, men när jag cyklade hem
insåg jag att det inte var problemet. Istället fick jag cykla på minsta klingan
bak – dvs högsta växeln – hela vägen hem: upp för backar och med mjölksyra titt
som tätt. Nåja, jag försökte tänka positivt i stil med ”bra träning” och ”vin
när jag väl kommer hem”. Maken kikade på cykeln i helgen men lyckades inte
komma till rätta med problemet.
När
måndagen kom tog jag istället racern. För den som minns måndagens väder så var
det inte direkt ’racer-väder’… Det regnade och blåste. Måndagmorgonar är
dessutom de morgonar då jag har möjlighet att ta en extrarunda på vägen till
jobbet och jag var rejält blöt och genomfrusen när jag väl kom fram. Tack och
lov blev det bättre på eftermiddagen/hemvägen.
På
tisdag kväll cyklade jag över till meckar-specialisten Peter som kikade på
crossen. Vajern var inte av, men något var verkligen fel. Mer än så kunde han
inte klargöra, så till helgen måste jag försöka få cykeln till en verkstad.
Istället tittade jag till racern igen och konstaterade att den fått punka. Fram
med verktygen och in med ny slang. Hej och hå!
Nöjd
cyklade jag till jobbet på onsdagen men på torsdag morgon var det dags igen.
Punka! Eftersom cykla är det snabbaste sättet för mig att ta mig till jobbet
hade jag inte tid att byta om och ta buss. Istället pumpade jag däcket och
hojade iväg. Halvvägs till jobbet fick jag stanna och pumpa igen. Eftersom jag
var tvungen att jobba sent innebar hemfärden att reflexer, pannlampa och
cykellyse fick användas för första gången den här hösten. Jag kom exakt en
kilometer innan det var dags för första pumppausen. Därefter 500 meter (Tullhuset
på Statsgårdskajen med en stationär cykelpump). Jag kände förtvivlan väckas
inom mig och tänkte att jag kommer aldrig att ta mig hem i det här tempot. Så
här i efterhand hade jag kunnat tycka att jag borde tagit ett kort när jag stod
där med pannlampan och den lilla pumpen, men just då kändes det verkligen inte
läge…
Tio
pauser, en timme och 13 km senare var jag hemma. Jag kastade i mig några mackor
innan jag ens kunde tänka på att duscha. Därefter slocknade jag ganska snabbt.
Idag
blev det bussen. Har förvisso också en Mountainbike, men kände att det säkert
kommer gå snett med den med. I helgen ska jag försöka få ordning på cyklarna…tillsammans
med Fotbollens Dag, löpträning, nedmontage av kök inför renovering och….just
det ja: lite umgänge kanske!
![]() |
Inte ens förr i tiden slapp man punka... |