Cykelhaveri!

Veckan har varit bra, inte minst träningsmässigt. Formen känns på rätt väg efter några veckors disciplinerad löpträning med jobbiga och givande kvalitetspass. Idag hann jag till gymmet för lite core-träning (både hoppas och inte hoppas på träningsvärk imorgon) och när regnet väl slutat vräka ned ska jag ge mig ut på ett långpass i helgen.

Även på jobb-, skola- och familjefronten har det flutit på med friska barn, stimulerande arbete och…åtminstone lite umgänge!

Men ur ett perspektiv har det varit så långt ifrån bra man kan komma: cyklingen! Ska jag vara helt ärlig så började det redan i fredags förra veckan. När jag cyklade på min cross (Orbea Terra) till jobbet slutade bakväxeln fungera. Jag trodde kedjan hade fastnat och försökte fixa till den, men när jag cyklade hem insåg jag att det inte var problemet. Istället fick jag cykla på minsta klingan bak – dvs högsta växeln – hela vägen hem: upp för backar och med mjölksyra titt som tätt. Nåja, jag försökte tänka positivt i stil med ”bra träning” och ”vin när jag väl kommer hem”. Maken kikade på cykeln i helgen men lyckades inte komma till rätta med problemet.

När måndagen kom tog jag istället racern. För den som minns måndagens väder så var det inte direkt ’racer-väder’… Det regnade och blåste. Måndagmorgonar är dessutom de morgonar då jag har möjlighet att ta en extrarunda på vägen till jobbet och jag var rejält blöt och genomfrusen när jag väl kom fram. Tack och lov blev det bättre på eftermiddagen/hemvägen.

På tisdag kväll cyklade jag över till meckar-specialisten Peter som kikade på crossen. Vajern var inte av, men något var verkligen fel. Mer än så kunde han inte klargöra, så till helgen måste jag försöka få cykeln till en verkstad. Istället tittade jag till racern igen och konstaterade att den fått punka. Fram med verktygen och in med ny slang. Hej och hå!

Nöjd cyklade jag till jobbet på onsdagen men på torsdag morgon var det dags igen. Punka! Eftersom cykla är det snabbaste sättet för mig att ta mig till jobbet hade jag inte tid att byta om och ta buss. Istället pumpade jag däcket och hojade iväg. Halvvägs till jobbet fick jag stanna och pumpa igen. Eftersom jag var tvungen att jobba sent innebar hemfärden att reflexer, pannlampa och cykellyse fick användas för första gången den här hösten. Jag kom exakt en kilometer innan det var dags för första pumppausen. Därefter 500 meter (Tullhuset på Statsgårdskajen med en stationär cykelpump). Jag kände förtvivlan väckas inom mig och tänkte att jag kommer aldrig att ta mig hem i det här tempot. Så här i efterhand hade jag kunnat tycka att jag borde tagit ett kort när jag stod där med pannlampan och den lilla pumpen, men just då kändes det verkligen inte läge…

Tio pauser, en timme och 13 km senare var jag hemma. Jag kastade i mig några mackor innan jag ens kunde tänka på att duscha. Därefter slocknade jag ganska snabbt.

Idag blev det bussen. Har förvisso också en Mountainbike, men kände att det säkert kommer gå snett med den med. I helgen ska jag försöka få ordning på cyklarna…tillsammans med Fotbollens Dag, löpträning, nedmontage av kök inför renovering och….just det ja: lite umgänge kanske!

Inte ens förr i tiden slapp man punka...

15 träningspass per vecka...plus match?

Vardagen har kommit emot mig med allt vad det innebär. Samtal, möten och kalendrar som fylls. Jobb, resor, föräldramöten, umgänge...och inte minst: träning.

Idrottsföreningar  använder sig i allt större utsträckning av administration via internet. Det finns kalendrar, kontaktuppgifter, nyheter och annat matnyttigt för att bedriva verksamheten på ett sätt som passar in i vårt moderna samhälle. Så fort det är en träning, tävling eller match mailas det ut kallelser. Jag tror jag har fått ungefär fem om dagen den sista veckan. Jag bokstavligt talat drunknar i information.

Vi är en idrottsälskande familj som ägnar större delen av vår 'vardagsfritid' till detta. På semestern ligger prio istället på att resa. Men det tenderar att bli väldigt mycket. Vi kände ett behov av att rita upp alla träningar på ett veckoschema. Det blev 15 stycken. Bara för barnen. Därtill kommer mina och min mans träningar. Plus matcher, lagfoton, föräldramöten m m.

Det pratas ofta om att barn är överstimulerade, att de håller på med för många aktiviteter. Det stämmer nog, även på våra barn. Men vi är ofta med på träningen: hela familjen hänger på till fotbollsplanen för att kicka boll vid sidan av. Vi är med på gymnastiken och hockeyn som hjälptränare då småsyskon ibland kan vara med och träna lite också. Jag tror att det engagemang som finns hos föräldrarna är det viktigaste. Att göra saker tillsammans med barnen.

Men visst finns det gränser. Och vi kan aldrig ta oss till alla träningar på en vecka. Det prioriteras och planeras. Ibland diskuterar vi om att sluta på någon sport. Men det blir liksom inte av. Så nu är almanackan fullklottrad med förkortningar och tider. Och på datorn fortsätter det att strömma in nya mail.

Årets mammamatch mot P04/05

Så, hur ser dagens schema ut? Jo just det: hockeyträning för mellankillen på förmiddagen, fotbollsmatch för äldsta killen runt lunch...och så gymnastik för bägge på seneftermiddagen då även minsta killen är med eftersom jag hjälper till som tränare. Jag själv ska springa ett 27 km kuperat pass nu på förmiddagen (Ältasjön, Hellas 5:a och 2,5:a, Björkhagens och Kärrtorps slingor). Därtill ett barnkalas. Men ikväll ska vi bara mysa och umgås, om vi inte stupat tills dess...

Träningens svar på Linas matkasse?

Jahapp...sommarlovet är slut och det är dags att börja tänka framåt. Ta kontroll över  vardagen, planera och kanske styra upp ett och annat. Sätta nya mål och fundera över hur man ska ta sig dit.

Matkassar till hemmet växer i popularitet. Det spar tid samtidigt som man äter allsidigt och får prova nya smaker och maträtter. Jag läste häromdagen att förra året ökade handeln med mat på internet med 40% - och det finns verkligen alla varianter på kassar!

Matkassar för träning finns det också en uppsjö av. Diverse träningsprogram som man kan prenumerera på. De flesta med olika måltider (i dubbel bemärkelse) för specifika lopp och distanser. Den här typen av struktur och service passar många. Men inte mig. Jag gillar att planera och att botanisera - både i mataffären och i träningsmedier . Och framför allt: jag gillar att bestämma själv. Jag är en typisk 70-talist: vill ha kontroll och handlingsfrihet. I mina ögon blir matkassar och träningsprogram helt överflödiga. Det handlar bara om att sätta sig ned och planera. Matrecept och träningsförslag som kan inspirera finns det oändligt av: på internet, vid fikabordet på jobbet, ja, överallt. Tro nu bara för all del inte att jag inbillar mig att jag gör det bättre själv. Nej, jag är fullt medveten om att jag förmodligen skulle må bra av lite proffstips...men nu är det som det är.

Jag löptränar vanligtvis tre dagar i veckan, cyklar tre-fyra och försöker komplettera med lite styrka (med betoning på 'lite'). Löpveckan består oftast av ett löppass hem från jobbet då kroppen får bestämma (kan bli allt från tusingar till 'bara slöjogga'), av ett intervallpass och av ett långpass på helgen. Men visst smygfuskar även jag vad gäller kontroll och självständighet. Kort sagt: jag faller till föga. Jag springer med jobbets löpgrupp. En jätteduktig och sympatisk ledare som lägger upp varje pass på ett genomtänkt sätt. Löpteknik, styrka och löpupplägg. Med variation och inspiration. Det är superjobbigt...och jättekul! Och visst är det skönt att slippa fundera, planera och variera själv hela tiden. Men Linas matkasse....nej tack!

Mina stora mål för hösten är Lidingöloppet och New York Marathon. Eventuellt Roslagshösten (cykling) och sannolikt något millopp (löpning), kanske Sicklaloppet. En crawlkurs som förhoppningsvis kan tvätta bort den hemska stämpeln som värdelös simmare och brist på självförtroende. Många och höga mål...så det är bara till att sätta igång och planera. Och det tycker jag är kul! :)

Hälsningar från Kebnekaises sydtopp, 2101,8 möh

När jag fyllde 40 förra året fick jag en väldigt fin present av min man. En långhelg i Kebnekaise, bara han och jag. Han visste nog hur glad jag skulle bli, men inte riktigt vad han gett sig in i. Eftersom hans knä trilskats under 2012 verkade utsikterna att vi tillsammans skulle ta oss upp till Sveriges topp inte så vidare ljusa.

These boots were made for walking...

Torsdag morgon flög vi till Kiruna och tog 92:ans buss till Nikkaloukta. Därefter var det dags att börja gå. 16 kg packning för mig, 17 kg för honom. Vi kände oss pigga, men var ändå glada att vi tog båten fem av de 19 km till Fjällstationen i Kebnekaise. På kvällen var det genomgång med guide och nästa morgon kl 7.30  begav vi oss mot Östra leden - den kortare men brantare leden som även innebär glaciärvandring och klättring. Vädret som dittills varit regnigt, precis som överallt i Sverige, var fantastiskt nog helt strålande med sol och svaga vindar.

16 kg - vad är det som väger så mycket?!?

Kebnekaise Fjällstation

De av er som bestigit Kebnekaise vet att det är mycket uppför, nästan 1600 höjdmeter från Fjällstationen. Men med guidernas tumregel: '25 minuter vandring, 5 minuter vila' lyckades vi trampa på med förvånansvärd energi. Så småningom kom vi till Björlings glaciär som vi med rep fästa mellan oss promenerade över. Därefter tog klättringen vid. Det klart häftigaste inslaget enligt min åsikt. Säkrade med karbinhakar och sele kände vi oss som riktiga bergsbestigare. 

Fem minuters vila

Björlings glaciär

Klättringen var rolig!

Det gällde att se upp (ned) för fallande stenar.

Kl 13 på dagen nådde vi toppen. Även om temperaturen gått ned mot nollan så var vindarna helt okej och molnen i princip helt frånvarande. Det var magiskt. Sydtoppen är en toppig topp och från Sydtoppen leder en kam bort mot Nordtoppen. Hela kammen var avspärrad då militären letade efter 'svarta lådan' - som de för övrigt fann dagen efter vår bestigning.

Sydtoppen inom synhåll

Sydtoppen, avspärrningen och kammen bort till Nordtoppen

On top of the...Sverige!

Eftersom Sydtoppen har en glaciär överst varierar höjden betänkligt. Nordtoppen har istället en berggrund och därmed en konstant höjd. Dagen då Nordtoppen blir högre närmar sig men just denna dag mättes Sydtoppen till 2101,8 meter vilket gör den 5,5 meter högre än Nordtoppen (2096,3). Tur för oss - det hade varit snöpligt om vi bestigit fel topp! Nordtoppen är dessutom mer otillgänglig.

Efter lite fotograferande, ett mobilsamtal hem till barnen och en stunds insupande av vyerna var det dags för nedfärd. Som alltid är det en utmaning för knän och höfter, men tack vare ett inslag av att åka på rumpan nedför snön avverkades 300 höjdmeter på några minuter!

Se upp i backen!

Väl nere igen - efter 9,5 timmar - hällde vi vatten i en treliterspåse, sänkte ned en halvflaska champagne och avnjöt därefter i de medhavda kåsorna. Vilket avslut på en fantastisk dag!

Trots stela ben blev det nya strapatser påföljande dag. Tarfalasjön tur och retur. Sista dagen debatterade vi huruvida vi skulle ta helikopter eller vandra till Nikkaloukta men med löftet om en ordentlig ryggmassage fick jag min vilja igenom och vi gick. Och visst var vi rätt nöjda när vi klev på 92:ans buss mot Kiruna. Drygt sju mil vandring, totalt 3 000 höjdmeter bestigna och 16 kg packning som krympt till 13. En oförglömlig helg på alla sätt och vis!

Utjänta skor längs med vandringsleden

Träningsläger – eller: på nostalgiskt återbesök i barndomen

Efter natursköna och äventyrslystna Kanada var det dags att åka på träningsläger. Nej, faktiskt inte mitt eget, utan barnens. Idrotten i fråga var gymnastik. Kanske lite udda eftersom mina tre barn är killar men desto viktigare i mina ögon. Motoriken de får från gymnastiken kommer hjälpa dem i vad de än företer sig i livet. Okej, kanske också eftersom jag själv varit både aktiv och engagerad i gymnastikvärlden…

På lördagsmorgonen bar det iväg till Katrineholm och det var nostalgi vid första ögonkastet. Här har jag själv varit på läger för…25-30 år sedan? Herregud vad tiden går fort! Liggunderlag och sovsäck i skolsal, plasttallrikar och slammer i skolmatsal, gymnaster som rusar från ett träningspass i en lokal till nästa pass i en annan lokal. För att inte tala om alla träningskläder, skor och handdukar huller om buller.

Det är alldeles, alldeles…underbart!

Att stretcha är viktigt - inte minst i gymnastik!

...så även styrketräning!

De föräldrar som var med för första gången såg lite lätt chockade ut, för att inte tala om trötta ut efter första natten. Själv sov jag som en stock. Sova har aldrig varit mitt problem. Förutom träning njöt vi av lekar, korvgrillning, bowling, disko, bad och bus som hör läger till.

När veckan var slut kände jag dock att det skulle bli skönt att lämna stojet och det fullsmockade schemat. Men sovsäcken och liggunderlagen var jag fortfarande vän med och eftersom vi även packat med tältet i bilen så vi styrde kosan till Sörsjöns camping där vi tältade ett par nätter. Förutom bad, kanot och minigolf finns även Nordens största höghöjdsbana här, inklusive en 350 m lång linbana (http://www.aventyrsupplevelser.com/aktiviteter/aeventyrspark.html). Så mycket behagligare än ett fullproppat Skara Sommarland, men minst lika uppskattat av alla familjemedlemmar. Minstingen höll sig på några meters höjd, mellankillen på 5-10 meter och storkillen på <15 meter. Själv klättrade jag upp och ner mellan alla höjder. Hit kommer vi definitivt att återvända!

Minst...

...större...

...störst!

Sommar i P1 - en årlig favorit

När jag springer, i synnerhet hem från jobbet (drygt 13 km) eller långpass, gillar jag att lyssna på prat. Jag har avverkat många ljudböcker och minnena av VAR jag lyssnade på dem är minst lika starka som VAD jag lyssnat på. Ett väldigt starkt minne är när jag tränade inför Stockholm Marathon 2009 och lyssnade på Vilhelm Mobergs Utvandrarserie. Mot slutet av ett långpass, när illamående och trötthet vaknat till liv och jag springer genom en kyrkogård, lyssnar jag på när Karl Oskar, genom att slakta en ko och gömma sonen däri, räddar sonen från att frysa ihjäl. En makaber upplevelse på många sätt...

 Men när det blir sommar släpper jag allt vad ljudböcker heter. Istället hänger jag mig helt och hållet åt 'Sommar i P1'. För er som inte har Sveriges Radios mobilapp: ladda ned den! Det finns vetenskapsprogram, nöjesprogram...ja, allt! Och i synnerhet: Sommar i P1.

Min filosofi vad gäller sommarpratare är att ge alla chansen. Jag laddar ner och lyssnar på alla. Visst har det hänt att jag inte lyssnar färdigt på varenda en, men förra sommaren rörde det sig om 2-3 stycken totalt. I år har jag hittills lyssnat på alla. Lyssnar man på varje sommarpratare med ett öppet sinne blir man belönad. Jag får nya perspektiv, jag lär mig nya saker och jag blir underhållen på bästa tänkbara sätt.

Ofta är mina förväntningar på de jag känner till och gillar höga. Inte sällan blir jag besviken. Andra som jag aldrig hört talats om visar sig ha mycket intressant att säga. Eller säger egentligen inget särskilt, men gör det ändå på ett väldigt karismatiskt sätt.

Här följer mina personliga favoriter från 2012, 2011, 2010 och 2009 (även om jag gillar många, många fler...):

2012

·         Klara Zimmergren (programledare, manusförfattare) – lika bra på TV som i verkligheten!

·         David Hellenius (programledare) – riktigt skön underhållning

·         Heidi Andersson (armbryterska) – imponerande!!!

·         Jo Nesbø (författare) – har gjort betydligt mer än jag trodde, och kan berätta det på ett fängslande sätt

·         Martina Haag - pratar först den 12 augusti men mina förväntningar är skyhöga!!

2011

·         Gina Dirawi (bloggare och programledare) – humor och energi helt i min smak

·         Alice Bah Kuhnke (hållbarhetschef på ÅF) – tänkvärt!

·         Gustaf Hammarsten (skådespelare) – vilka upplevelser, inte minst i samband med filmen ’Brüno’

·         Göran Gudmundsson (byggnadsantikvarie) – ett för mig oväntat och otippat högvattenmärke

2010

·         Pija Lindenbaum (barnboksförfattare) – för mig ett nytt perspektiv och en tänkvärd kontrast

·         Micael Dahlén (professor i företagsekonomi) – lite kontroversiell, mycket intressant

·         Natasha Illum Berg (professionell storviltsjägare och författare) – tala om ett annorlunda liv

·         Per Holknekt  (modedesigner och entreprenör) – har varit med om en del…minst sagt!

2009

·         Jerry Williams (artist) – skönt tugg rakt från hjärtat

·         Arash Lafab (artist) – vilka resor han gjort!

·         Petra Mede (komiker) – delar med sig av sig själv

·         Morgan Alling (skådespelare) – fascinerande!

·         Kristina Luuk (programledare och komiker) – ärligt och ödmjukt

Flera av dessa, och många därtill, har jag inte lyssnat på bara en utan flera gånger. Några är ännu bättre andra gången. Men som sagt, alla ska åtminstone få en chans.