Cykelhaveri!

Veckan har varit bra, inte minst träningsmässigt. Formen känns på rätt väg efter några veckors disciplinerad löpträning med jobbiga och givande kvalitetspass. Idag hann jag till gymmet för lite core-träning (både hoppas och inte hoppas på träningsvärk imorgon) och när regnet väl slutat vräka ned ska jag ge mig ut på ett långpass i helgen.

Även på jobb-, skola- och familjefronten har det flutit på med friska barn, stimulerande arbete och…åtminstone lite umgänge!

Men ur ett perspektiv har det varit så långt ifrån bra man kan komma: cyklingen! Ska jag vara helt ärlig så började det redan i fredags förra veckan. När jag cyklade på min cross (Orbea Terra) till jobbet slutade bakväxeln fungera. Jag trodde kedjan hade fastnat och försökte fixa till den, men när jag cyklade hem insåg jag att det inte var problemet. Istället fick jag cykla på minsta klingan bak – dvs högsta växeln – hela vägen hem: upp för backar och med mjölksyra titt som tätt. Nåja, jag försökte tänka positivt i stil med ”bra träning” och ”vin när jag väl kommer hem”. Maken kikade på cykeln i helgen men lyckades inte komma till rätta med problemet.

När måndagen kom tog jag istället racern. För den som minns måndagens väder så var det inte direkt ’racer-väder’… Det regnade och blåste. Måndagmorgonar är dessutom de morgonar då jag har möjlighet att ta en extrarunda på vägen till jobbet och jag var rejält blöt och genomfrusen när jag väl kom fram. Tack och lov blev det bättre på eftermiddagen/hemvägen.

På tisdag kväll cyklade jag över till meckar-specialisten Peter som kikade på crossen. Vajern var inte av, men något var verkligen fel. Mer än så kunde han inte klargöra, så till helgen måste jag försöka få cykeln till en verkstad. Istället tittade jag till racern igen och konstaterade att den fått punka. Fram med verktygen och in med ny slang. Hej och hå!

Nöjd cyklade jag till jobbet på onsdagen men på torsdag morgon var det dags igen. Punka! Eftersom cykla är det snabbaste sättet för mig att ta mig till jobbet hade jag inte tid att byta om och ta buss. Istället pumpade jag däcket och hojade iväg. Halvvägs till jobbet fick jag stanna och pumpa igen. Eftersom jag var tvungen att jobba sent innebar hemfärden att reflexer, pannlampa och cykellyse fick användas för första gången den här hösten. Jag kom exakt en kilometer innan det var dags för första pumppausen. Därefter 500 meter (Tullhuset på Statsgårdskajen med en stationär cykelpump). Jag kände förtvivlan väckas inom mig och tänkte att jag kommer aldrig att ta mig hem i det här tempot. Så här i efterhand hade jag kunnat tycka att jag borde tagit ett kort när jag stod där med pannlampan och den lilla pumpen, men just då kändes det verkligen inte läge…

Tio pauser, en timme och 13 km senare var jag hemma. Jag kastade i mig några mackor innan jag ens kunde tänka på att duscha. Därefter slocknade jag ganska snabbt.

Idag blev det bussen. Har förvisso också en Mountainbike, men kände att det säkert kommer gå snett med den med. I helgen ska jag försöka få ordning på cyklarna…tillsammans med Fotbollens Dag, löpträning, nedmontage av kök inför renovering och….just det ja: lite umgänge kanske!

Inte ens förr i tiden slapp man punka...