Efter tre veckors vila är man inte på topp...

Så är jag äntligen frisk igen! Krafterna har kommit tillbaka, åtminstone mentalt. I måndags fick jag okej på att börja träna igen så det blev cykling till jobbet. Jag inser att jag måste mjukstarta och därmed prioritera. Därför får det bli cykling för i princip hela slanten.

Vår Sub 9,5-grupp Söder har decimerats. Först var vi tio, sedan har flera hoppat av. Jag tror det beror på att vi haft problem att få en ledare till gruppen. I dagsläget är vi fem kvar men som tur är har vi fått lov att slå ihop oss med Sub 9,5 Norr. Så nu är vi plötsligt 21 cyklister och därmed en stor klunga. Eller som vår ledare Derek beskriver det: vi blir en 22 meter lång 2-parsklunga, lika lång som en långtradare.

Kommer jackan att luftas den 15 juni???

Det känns jättebra! Mindre bra känns mitt fysiska tillstånd. Benen känns inte pigga och flåset...flåsigt! Till helgen är det två veckor kvar och hög tid för formen att återvända. Jag misstänker att mina nära och kära, och då i synnerhet min man och mina föräldrar, inget hellre önskar än att jag skippar Vättern. Men hoppet brukar vara sista jag tappar så jag försöker se möjligheten att starta. Annars kan jag ju såklart välja att inte cykla med klungan, utan ha en lite lugnare, skönare färd....i 30 mil.

Även om timingen på den här sjukperioden varit dålig så har jag totalt sett haft en bra träningssäsong. Och så har jag fått lite mer tid över till barnen vilket känns bra, inte minst för samvetet. Äpplet fäller sällan långt från trädet och här finns en rolig blogg från min 'stora' kille att kika på:
http://sportkillen.blogspot.se/

Tvärnit

Ibland blir man helt överrumplad. Det hände mig förra veckan. På onsdag kväll, dagen före Kristi Himmelfärd och med en långhelg framför mig, satte mig jag och mina två yngsta barn och skrev ned vad vi ville göra och äta i helgen. Min man hade åkt till fjällen med äldsta killen och vi såg fram emot en helg med rolig samvaro. Det kändes jättebra!

Vid midnatt vaknade jag dock av att jag inte alls mådde bra. Faktum var att jag låg och skakade och hade väldigt ont i huvudet. Jag gick upp och tryckte i mig två Alvedon som hjälpte föga. Ett par timmar senare gick jag upp och tog två Magnecyl. På morgonen tog jag två Alvedon till men konstaterade att jag mådde så dåligt att jag inte kunde sitta upp utan att känna mig svimfärdig. Barnen fick efter bästa förmåga göra frukost själva och jag ringde mina föräldrar och hörde om de möjligtvis kunde ta hand om barn över dagen. Det kunde de. Och det var tur!

Efter en dag med huvudvärk, feber och smärta i öron, ögon och kind ringde jag sjukvårdsupplysningen som sa åt mig att åka till Nacka Närsjukhus...som konstaterade bihåleinflammation men sa åt mig att söka vård på KS på grund av mitt höga infektionsvärde. Väl där trodde jag att jag bara skulle behöva skölja bihålorna och sedan åka hem. Men jag blev kvar i tre dagar. När jag var hemma igen blev jag så dålig av medicinerna att jag var tvungen att byta.

Att jag körde bil till både Nacka Närsjukhus och KS skäms jag nästan över, för det skick jag varit i är inget att stoltsera med. Jag har haft så ont, både i kind/ögon/bihålor/öga och huvudet ovanför det. Jag har sovit, vilat och sovit. Jag är orklös som en gamling och sover som en bäbis. Sitta ute och njuta av vädret eller ligga och kolla på tv-serier har inte funnits på kartan. Mina underbara föräldrar har till och med kommit och lämnat barnen på skola och dagis.

Nu har det gått en dryg vecka och jag mår så mycket bättre! Och ändå mår jag inte bra. På återbesöket igår på KS konstaterades 'bara' streptokocker. Vi är många som undrat om jag blivit sjuk på grund av stress, överträning, inflammerade tänder eller annat. Och visst kan det sänka motståndskraften, men streptokocker är ingen barnlek.

Sjukskriven åtminstone till måndag, sedan hoppas jag kunna jobba igen. Ingen träning så länge jag äter penicillin, vilket jag kommer göra 2,5 veckor. Ja, jag oroar mig för Vätternrundan, jag kände mig ju inte direkt i toppform redan som det var och ja, jag funderar på hur träningssäsongen ska bli. Men ändå, jag är inte sjukare än att jag blir frisk.

Det här är min första rejäla förkylning på 20 år. Det känns som jag fått igen för alla gånger jag klarat mig. Så jag får försöka njuta av att ta det lugnt. Igår kunde jag till och med hålla hastighetsgränsen på motorvägen när jag skulle på återbesök till KS. Säg det onda som inte har något gott med sig!

Jag vill också passa på att rikta ett stort tack dels till mina föräldrar som ställt upp till 110%, dels till Ögon-, näsa-, halsavdelningen på KS: så proffsiga, trevliga och humana. Utan er hade jag aldrig mått så bra som jag gör idag! :)

Sjukhusmaten var inget för mig

Antibiotika i mängder

Det gäller att inte fega ur...

Livet lunkar på. Träningen går bra och känns rätt trevlig. Och det är väl just det som är problemet. Ska jag bli bättre så måste det till lite mer jäkla anamma. Lite högre puls, större ansträngningar och mindre bekvämt. Det är då jag gärna fegar ur...

Min styrka är uthållighet. Mina muskelfibrer är förmodligen inte av det explosiva slaget, men det stora problemet sitter i min hjärna. Jag har inte rätt inställning till höginstensiva intervaller. Jag har svårt att ge max och oroar mig ofta för att jag ska ta ut mig innan passet är klart. Att trampa för hårt de första den första halvan av rundan och därefter inte orka den återstående delen. Att springa de första intervallerna för hårt och inte kunna hålla tempot de återstående.

I söndags fick jag förmånen att cykla med en duktig cyklist från CK Älta, Daniel. Han och jag trampade drygt tio mil i vackert försommarväder. Men min föreställning om att jag skulle få ligga på rulle hela vägen blev till intet. Istället uppmanades jag att dela på bördan - det var ju jag som skulle få träning. CK Ältas deltagande i Vätternrundan har klingat av i och med insikten att avklarade sub 8 inte är så lätt att slå. Istället siktar de flesta på Tour of Jämtland i augusti. Det kan nog vara något för mig nästa år. Nåja, kommentarerna under rundan var att jag tog det lite lugnt första halvan, medan mina bästa förningar låg under den sista fjärdedelen av loppet. Våga dra på mig mjölksyra i backarna och våga trampa på i motvinden. Det låter som jag det...tyvärr.

Samma sak med löpning. Jag är sämst på intervaller av alla de slag. Lite nedslaget konstaterar jag att det inte är någon skillnad i simningen. Jag tillhör de långsammare på 25 meter, men när det gäller att crawla i 45 minuter har jag inga som helst problem.

I träningen till Vätternrundan tillhör jag en sub 9.30-grupp i Fredrikshof. Vi har tyvärr ingen ledare (ännu!) och därmed har gruppen inte träffats och börjat samträna. Nu gäller det verkligen att inte fega ur och som ett led i det har vi i alla fall bestämt oss för att cykla långpass ihop med start nu på söndag och köra Roslagsvåren ihop. Så lite på gång är jag väl ändå...

Behöver jobba mer säger klockan!

Tour of Jämtlands banprofil tredje dagen, Trondheim-Åre, går inte av för hackor...