Tankar från en inbiten träningsmorsa: Vandring i Jämtlandsfjällen

Eftersom vi har stuga i Härjedalen finns det mycket natur att upptäcka om bara vädret är bra. Vilket inte alltid är fallet. Den här sommaren har vi haft en otrolig tur med fjällvädret (till skillnad mot när vi tältade i Sörsjön). Man och barn åkte upp på sommarens första riktigt varma dag och så fortsatte det. Själv flög jag upp med ett miniplan fem dagar senare. Under de drygt 30 år som mina föräldrar haft stugan tror jag aldrig att jag har badat så mycket som den här gången! Förutom de ständiga fiskeutflykterna - som jag avstår från - blir det en del mountainbike i vacker fjällmiljö, ja utöver promenerande och löpning såklart.

I närheten ligger Sonfjället och med sina 1 278 meter över havet utgör den en vacker vy från vår stuga. Den ligger lite avskild från de övriga fjällen så den sticker verkligen ut! I år kände vi att det var dags för alla barn att bestiga fjället. Med mycket fika och gott om tid begav vi oss till Nyvallen som ligger på drygt 700 meter höjd. Vår förvåning var stor då barnen studsade fram likt bergsgetter. På Lillfjället, som ligger halvvägs upp, tog vi en fika och barnen hävdade bestämt att här ville de tälta! Väl uppe på toppen var vi långt före tidsschemat. Dessutom bjöd vädret på en fantastisk upplevelse. I princip vindstilla och en molnfri himmel som gjorde att vi kunde se hur långt som helst! Det här gav mersmak.

Nästa dag gav jag och Hasse oss av kl 6.30 för att åka de 25 milen till Storulvån. Tanken var att vi skulle vandra Jämtlandstriangeln på tre dagar. Ryggsäckarna var förvånansvärt lätta, 15 kilo trots att vi hade tält och mat med oss. När vi gick till Kebnekaise för två år sedan vägde ryggsäckarna lika mycket - trots att vi varken hade tält, mat eller spritkök med. Men det är väl som med handväskor: man fyller dem tills de är fulla och ju större väskor destor mer lägger man i.

Vädret var helt okej får man väl säga. Inte sol, men inte regn. Okej, lite duggregn, men inte värre. Vi gick de 16 km till Sylarna i ganska raskt tempo och kom fram strax efter tre. När vi kom fram till fjällstationen konstaterade dock Hasse att skorna gått sönder. Minst sagt. I princip hela sulan hade lossnat! Planeringen fick därmed ändras raskt. Istället för att gå vidare till Blåhammaren tog vi en extra dag på Sylarna. Jag besteg toppen (1 762 möh) och Hasse fiskade. Öring till middag gick inte av för hackor! Min topptur bjöd dessutom på ett magiskt väder. Växlande molnighet och mer eller mindre vindstilla gjorde att sikten var mycket bra och att vi kunde äta lunch på toppen som har en liten platå på cirka 40 kvadratmeter. Den lunchen smakade bra!

Att det blivit vanligare med terränglöpning, trailrunning, kan jag verkligen konstatera. Många springer istället för vandrar. Med en mycket lätt packning avverkas kilometrarna betydligt snabbare, även om man måste ha ständig koll på var man sätter fötterna. Jag blev grymt inspirerad och har bestämt mig för att åka och kolla på egna terrängskor... I år har jag inte köpt något mer än nya löparskor i träningsväg så det känns som att budgeten kan tillåta det.

Dagen därpå gick vi tillbaka till Storulvån och åkte hem. Hasses skor hölls ihop med massiv silvertejpning och när vi väl var tillbaka hade skorna inte kunnat användas en endaste kilometer till! Den sista dagen i fjällen paddlade vi kanot - ja förutom fiske naturligtvis. Väl hemma igen längtar vi redan tillbaka. Men imorgon åker vi två veckor till alperna, så vi har mycket kvar att se och göra vad gäller fjäll!