Gott nytt år – nu börjar skidsäsongen!

Jaha, vad ska man säga? Många menar ”jag sa ju det” om den hittills gröna, varma vintern. Rullskidorna har visserligen använts en del, men med kylan kom sandbilen och grusiga cykelbanor är inte roliga att staka sig fram på…

Nåja, jag har bara bytt till dubbat på min mountainbike vilket gör att jag senast igår kunde glida fram på crossen i helt okej tempo. Å andra sidan blir det inte lika mycket träning och kämpa som förra vintern. Då cyklade jag inte alls i januari och februari eftersom jag tränade rätt mycket längdskidor (utöver löpningen såklart!). I vinter har jag hoppats göra likadant, men utan snö är det svårt…

I eftermiddag är det emellertid jag som åker norrut till vinter och snö, till skidåkning både på tvären och utför. Äntligen!!!

Hasse (min man alltså) berättade igår kväll att han inte hittade mina längdskidor och en kort stund blev jag orolig att jag har kvar dem hos bekanta i Mora! Men när jag själv gick ut i förrådet kunde jag pusta ut, de stod ju bara gömda i skidfodralet. Okej, jag erkänner att jag inte rengjort dem sedan Öppet spår i vintras, men rengöringsmedel och valla är nedpackat så det ska vi snart råda bot på!

Nu lääängtar jag till fjällen! Har försökt styrketräna överkropp på gymet, men det är ju så trist! Hoppas på en temperatur över -20, där min smärtgräns går för uteträning. Å andra sidan har vi stuga i en av Sveriges köldhålor så vi får välan se…

Hur som helst, med nyår i sikte är inte bara skumpan med i bagaget, utan även glühwein som ska värma efter härliga utestunder. Mumsfillibabba!

Gott nytt år på er!

Anneli-Jenny 1-0; Jenny-Cyklisterna 3-0

Tala om flyt! Igår kväll bestämde jag mig för att byta till dubbdäck...och det kändes bra i morse. Glashalt är en bra beskrivning på väglaget...åtminstone i den lilla glesbygden Älta.

Okej, jag erkänner. Det var inte riktigt så att jag kan ta åt mig äran. Snarare en arbetskollega, tillika hockeyfarsa. På matchen igår berättade han att han skulle byta däck nu. 'Det ska ju bli kallt', sa han. Kallt? Va? Jag insåg att jag inte har kollat väderprognosen på ett tag. Men det gjorde jag snabbare än kvickt och insåg att odubbat vore en farlig lek. Nu har jag ju inte hunnit skaffa dubbdäck till Orbean, så min Corratec MTB fick komma fram ur gömmorna och putsas upp. Men jag gullade lite med crossen: tvättade, oljade, torkade och sa att 'snart ska du också få dubbdäck'.

Väl igång med däckbytet tänkte jag på Annelis: 'en bra kvinna reder sig själv'. Och jag blev argare och argare. Varför kan då inte JAG reda mig själv? Uppgiven kröp jag till korset och bad min man om hjälp. Jag lyckas aldrig få på sista delen av däcket... Suck. Anneli, du imponerar!

Det var lite kul och gick hyfsat att cykla till jobbet. Visst, långsamt och inte lika komfortabelt, men hallå: tre cyklister omcyklade och inge cyklade om mig. Så då känns allt okej! ;-)

Chilla ner!

I fredags kom första halkan till oss i Älta. Den låg kvar fram på förmiddagen och orsakade ett flertal tillbud. När jag lämnade barn i skolan och på dagis hörde jag om ett par cykelolyckor och i sanningens namn kände jag mig lite osäker på om cykling verkligen var det bästa sättet att ta sig till jobbet den dagen. Men det var så dags, jag hade ju cykeln med mig och ombytet i ryggsäcken så det var bara till att ta det varsamt. På hemvägen fick jag sällskap av två cyklister och vi turades om att dra. Åhhh, vad det är underbart! Jag längtar redan till nästa cykelsäsong! (Nej, jag kommer inte sluta cykla över vintern om det var någon som trodde det, men jag pratar långpass, klungkörning och lopp såklart). En av dem berättade att han fått en rejäl lårkaka från en vurpa på morgonen. Hmmm…

Lördagen ägnades åt Hockeyns dag i den lokala ishallen. Matcher, matcher och åter matcher. Men visst lyckades jag hitta en lucka där jag svidade om till rullskidor och satte iväg. Mötte upp Karin och tog en timslång tur till Hellasgården och tillbaka. Jag kan passa på att tipsa om rullskidestavar: jag har köpt nya enkom för rullskidor, både för att slippa byta trugor och för att ha 5 cm längre. Resultatet var fantastiskt! Nytt ’personbästa’ och en härlig känsla. Dessvärre slutade även denna träningsdag mindre kul: Karin vurpade otäckt och slog sig.

Nåja, söndagen bjöd hur som helst inte bara på fint väder utan även på en fin förmiddagsjogg. Med ljudbok i lurarna, ett behagligt tempo och inga incidenter fick träningsveckan ett härligt avslut.

Men snälla: tänk på att det börjar bli halt, både på grund av löv och minusgrader. Ta det lugnt och stressa inte. Njut istället av det faktum att det är glesare mellan cyklisterna och friskare i luften…okej?!?

Hallå, var är jag???

Tiden bara går och jag skriver ju inte en rad! Vaddå, har jag ett liv eller???

Nåja, jag går nog mest runt och funderar... På vad? Tja...till exempel: Ska jag byta till dubbat eller inte? För två veckor sedan var det halt till och från hela veckan. En dag lämnade jag faktiskt cykeln hemma och bytte om från cykelkläder till jobbkläder. Tala om att jag kände mig väldigt förnuftig...var självklart tvungen att 'skryta' lite om det på jobbet... Tidigare vintrar har jag inte cyklat på crossen utan på min mountainbike. Visst har jag haft dubbdäck, men det blir rätt vingligt med bockstyre. Men hallå, vem vill cykla långsamt när man kan cykla snabbare? Föga överraskande är svaret: Inte jag i alla fall. Så i vinter är jag lättövertalad när jag fått frågan om jag inte ska sätta dubbar på Orbean. Men förra veckan var det värmebölja igen och jag glömde allt vad däckbyte heter.

Jag går dessutom i valet och kvalet om jag ska sälja Vasaloppsplats och köpa Öppet spår. Äkta vara versus snabbare tid och trevligt sällskap. Genuin eller enbart tävlingsinriktad...hmmm, tål att tänkas på. Anmälan till Värmdöloppet (längdskidor för er som inte vet, rekommenderas starkt!) är dock gjord. Bara lite snö som saknas...rullskidor är ju kul...ett tag!

Vad mer? Jo, jag har gjort det. Av alla vedervärdiga lopp och tävlingar jag ställt upp i är jag nu på väg att göra om...och göra värre! En kompis ringde förra veckan och frågade om jag inte ska ta rygg på Vansbrosimmet. Jag som hatar (förlåt ordvalet mina barn!!!) att simma. Jag var dålig på simning som barn och jag är marginellt bättre nu. Men vad gör man inte för kompistrycket...och för ännu en Klassiker? Anneli, underbar träningskompis tillika bloggare, har dessutom haft en rekryteringsrunda till Tjurruset 2012. Och som vanligt var jag inte den som ville banga...även om starten i New York Marathon definitivt sätts på spel i ett sådant lopp. Suck, jag är hopplös!

Det är (väl?) när man vilar man bygger muskler

Nu har jag gjort som proffsen. Vilat. Okej, kanske inte helt självvalt, men när man åker på semester till Tanzania, ut på savannen där jogging uttryckligen (!) är förbjudet, så har man inget val. Tala om i-landsproblem!

Höstlovet tillbringades alltså på safari. Vilken kontrast till mitt hektiska stadsliv! Ingen stress, knappt någon el, inget mobilnät, stekhett…och inte minst: på djurens villkor.

I ett minimalt propellerplan flög vi till Ruaha National Park. Landningsbanan korsades titt som tätt av såväl lite mindre antiloper som stora elefanter. Vi hade tur, vår landning gick lugnt och fint. Med hjälp av erfarna masajer och skarpsynta guider fick vi en oförglömlig upplevelse. Till och med vår minsting, 3-åringen, tyckte varje game drive-utflykt var spännande. Även om just hans lycka bestod i att räkna och köra över elefantbajs… Det blev ett trettiotal djurarter – fåglar inte inräknade, men för min brorson, tillika ornitolog noterades inte mindre än dryga 130 fågelarter – och höjdpunkterna var många. En giraff som lätt stelbent dricker vatten, en flodhäst som leker i vattnet, ett lejon som festar på en död elefantunge, en gepard som vilar sig i skuggan av ett träd. Minnena är oändliga!

Nåja, ett tag tänkte jag att jag skulle passa på att träna lite styrketräning när jag inte kan träna kondition. Därav blev intet. Desto mer avkoppling och god mat och dryck.

Väl hemma igen träningssuget större än någonsin. Men samtidigt är perspektivet lite annorlunda. Och visst är det väl så att det är först när man vilar som man bygger muskler…?

Halva nöjet, ingen nytta?

Jag har kommit till insikt.

Igår bestämde jag mig för att trotsa min noja vad gäller korta distanser och kuperad terräng. Jag ställde upp i Hellasloppets fem-kilometerslopp. Dagen var vacker, om än ganska kall. Cykelavstånd och sällskap av en kompis, tillika medlöpare. Vi löste startavgift, fick nummerlapp och satte oss i solen för att invänta starten. En kort jogg strax före, så var det dags.

Det var hemskt.

Redan efter hundra meter (inklusive ett förvirrat avstannande inte bara av mig, utan av hela startfältet sedan ett dubbelskott fick oss att tro att en tjuvstart faktiskt skett – om än väldigt osannolikt!) tänkte jag: det här är fruktansvärt, varför gör jag det här? Svaret på den frågan kom aldrig.

Taktiken jag lagt upp var bara att glömma. Pulsen gick upp till max innan första backen avverkats, cirka 500 meter från start. Benen kändes aldrig så tunga, andningen aldrig så ansträngd. Nej, det här var inte njutbart ens en gnutta. Vid ett marathon känns åtminstone första halvan rätt trevlig. Men nu var det en pina från start till mål. Möjligtvis kan jag tycka att plågan inte var så långvarig – fem kilometer går ju ändå ganska fort. Dessvärre hjälpte inte den tanken mig ett dugg.

Väl i mål, utan vare sig slutspurt eller målgest, kändes det bara tungt. Varför hade jag utsatt min förkylning, som jag inte var helt frisk ifrån, för det här onödiga? Inte heller tiden jag sprungit på kändes bra.

Nåja, när jag väl cyklat hem, duschat och ätit kändes det lite bättre. Min placering var inte heller fy skam. Kanske var det värt det ändå?

Målgången kom inte en meter för tidigt...

Nja, jag får nog fundera lite. En sisådär 364 dagar eller så…

Lite mittemellan

Så var det lite ’mittemellan’… Höst helt enkelt. Cyklisterna bli sakta färre i takt med att löven faller och dagarna blir mörkare. Rullskidåkarna blir fler. För mig innebär hösten att jag har lite svårt att bestämma mig. Vill jag att det ska fortsätta vara varmt och snöfritt, för att kunna cykla obehindrat? Eller vill jag att snön ska komma tidigt så längdskidorna kan plockas fram? Ska jag minska ned på cyklingen och börja träna rullskidor och styrketräning? Eller finns det outnyttjade luckor i mitt liv som jag kan fylla med mer träning? Troligtvis inte. När valfriheten uppstår blir det så mycket svårare.

Fast det är ju nu jag ska njuta! Inga måsten, inga inplanerade lopp, ingen press. Bara nöje. Möjligheten att vara flexibel, spontan och prova nytt. Kanske lite MTB? Tänk om det alltid vore höst, vad mycket kul jag skulle kunna prova på då! Eller…förresten, vill jag inte fokusera mer på löpning och cykling och prova alla de där träningspassen jag aldrig testat..? Hmmm, på löpfronten ska jag i alla fall försöka träna mer och kortare intervaller än jag vanligtvis gör. Våga prova kortare distanser…jag har ju faktiskt inte provat ett kortare lopp än halvmaradistans på över 13 år!

Men i helgen var det helt och hållet träningsuppehåll. Jag och min man åkte till Göteborg. Det mest ansträngande vi gjorde där var att springa runt mellan bergochdal-banorna på Liseberg. Det gäller ju att passa på utan barn... Inte mindre än två kilo Toblerone hade vi med oss tillbaka till Stockholm och med den vinstpotten tycker barnen vi borde åka iväg lite oftare. J

Förväntningar - i tid och otid

Lördag igen och dags för höstens andra milstolpe: Stockholm Halvmarathon. Efter en dag vid fotbollsplanen och barnens fotbollsmatcher är det så dags. Jag känner mig oerhört glad att ingen av alla de förkylningar som alla runtomkring verkar ha ådragit sig inte drabbat mig! Många lycka till och vänner som ska följa mig med hjälp av tävlingens sms-tidsservice.

Det där med tidtagning är lite halvjobbigt tycker jag. Självklart kul efteråt – givet att loppet blev en succé. Men före och under…och inte minst när det inte går så bra som jag tänkt mig…är det väldigt stressande.

När jag åkte Öppet Spår i vintras hade jag en mängd gratulationer via sms, där personer följt mitt lopp. Det är mellantider, beräknad sluttid, etapptempo, medeltempo, placering, placering i åldersklassen, självklart en lika komplett uppställning över tidigare genomförda lopp. Det är inte helt ovanligt att någon som följt mig vet mer om mitt lopp än jag själv! En konsekvens av det här mer eller mindre ofrivilliga blottläggandet av mina tider är att jag försöker tona ned mina förväntningar vad gäller tid. Åtminstone utåt. Innerst inne är jag som vanligt ganska hård mot mig själv. Så, det kanske inte är så dumt att jag får lov att tänka till en extra gång.

Hur som helst. Det här loppet, mitt fjärde halvmarathon i Stockholm gick lite bättre än förväntat. Både mina egna och andras förväntningar. När jag överträffar andras förväntningar känner jag lättnad. När jag överträffar mina egna: lycka.

Efter loppet blev det pizza för avhämtning och en kväll som soffpotatis. Jätteskönt!

Årets snyggaste led

Idag var det dags för höstens kraftprov på cykelfronten: Roslagshösten. 13,5 mil genom vackra landskap i Roslagen. Premiär för min del. Inte bara för det här loppet, utan även för en Orbea Orca. Värstingarnas värsting. Med de finaste komponenterna och en utformning som får min cross att framstå som en otymplig mountainbike är det lätt att vilja gasa. Jag har fått låna den här guldklimpen och det känns hedrande. Det ska bli min första racerupplevelse – jag som hittills cyklat landsväg på cyclocross och varit väldigt nöjd med det. Genast känner jag att min förväntansbild av såväl cykeln som av mig själv höjs några snäpp…

Jag och min cykelkompis Karin har bestämt oss för att vara med i en tjejklunga, en Mistressgrupp. Vi blir totalt tio stycken damer inklusive tre rutinerade och duktiga Fredrikshofstjejer. Starten går och vi känner oss starka. Det blir lite av speed dating när vi kör i kedja. Någon minuts snack med var och en innan det är dags att rotera. Rutinerade som vi är håller vi ned tempot, stannar i varje depå och peppar varandra. Dagen bjuder inte bara på trevligt sällskap, utan även på fantastiskt höstväder. Jag är glad att jag valde kortärmat!

Kroppen känns oförskämt pigg och cykeln vill ständigt öka farten. Vilken underbar känsla! När vi närmar oss mål är känslan att jag nog skulle orka dubbla distansen i samma tempo. 

Vi tar oss hela vägen i mål i vår tilltänkta rullhastighet, utan vare sig punkteringar eller andra påbud. Med flaggan i topp och ett leende på läpparna passerar vi mållinjen. Och med årets klart snyggaste och rakaste led!

 Mistressgruppen på Roslagshöten 2011

Dags att lägga i en högre växel och sätta upp milstolpar

Sommaren slut, vi går mot mörkare tider och inga helgdagar att tala om… Trist? Inte alls, säger jag! Mitt sätt att parera höstdepressioner är att lägga in mål och delmål. Roliga (?) saker att se fram emot helt enkelt.

Vackra omgivningar...

...men akta så inte fåren tar vår mat!

Redan efter sommarens oerhört mysiga och vackra tältsemester på Island, någonstans under vår påföljande fjällsemester, kände jag att det var dags att boka en sol-och-bad-semester i vinter. Så nu är det gjort. Som tur var avslutades semestern med värme och blå himmel på Gotland. Jag kunde äntligen ta av mig mina Fjällräven-byxor och softshell-jacka och jag slapp komma tillbaka till jobbet likblek!

Sommaren ja. Träningsmässigt bjöd den på vackra morgonjoggar på nya, spännande isländska platser. På fartlek i kuperad fjällterräng. Och på…ingen löpning alls på Gotland. På båten konstaterade jag nämligen att jag åkt ifrån (!!) mina löparskor, och av misstag satt på mig ett par tofflor. Fast okej, lite skönt var det… ;-)

Så, vilka mål har jag mer? Jo, övernattning i skärgården med mina syskon, Roslagshösten (cykling), Stockholm Halvmarathon, och Tanzania (nej, tyvärr inte på träningsläger med snabbfotade löpare, men väl på safari med hela min underbara familj!). Jul, nyår med skidåkning i fjällstugan, Värmdöloppet (längdskidor), Vasaloppet och Thailand. Tror det blir Vätternrundan nästa sommar. Och så bäst av allt: min underbare man har anmält mig till New York Marathon 2012. A dream come true! Min tredje, och faktiskt den enda ännu ej uppfyllda, livsdröm! Den här säsongen kommer bli alldeles…alldeles…underbar!

Det gäller att vara ute i god tid...

Det närmar sig den 1 september. Datumet då startplatserna till 2012 års upplaga av Vättern runt släpps. I år lär väl trycket vara större än någonsin, trenden pekar ju bara åt ett håll.

Vasaloppets platser såldes slut den 30 maj. Att köpa plats, och sälja när efterfrågan är som högst, är en lönsam affär. Att inte planera minst nio månader i förväg är dyrt.

Jag skulle vilja puffa för alla lopp av lite mindre dimensioner.  Även om jag själv älskar stora lopp, så är de lite mer…genuina. De arrangeras av den lokala idrottsföreningen och sponsorerna har en sekundär plats. Det är inte så trångt och de som är där är entusiastiska deltagare eller glada funktionärer. En trevlig stämning och knappt någon kö till depåerna. Jag hoppas se fler arrangemang av den här karaktären framöver.

Så, den 1 september är det jag som ställer klockan på väckning, loggar in och försöker boka en plats med bästa möjliga starttid. För planering, det är något jag är bra på! ;-)