Förnuftet vann

Redan på fredagen hade jag bestämt mig. Beslutet var faktiskt oväntat enkelt. Trots mycket och bra träning i höst samt en stor revanschlusta på loppet för två år sedan, då jag sprang utan att vara 100% i form, kändes det självklart. Jag skulle inte springa. Visst öppnade jag upp för en obefintlig gnutta chans att vakna på lördagen och faktiskt må bra. Men det hände inte och således blev det ett DNS (did not start) på mitt Lidingölopp i år.

Istället blev det sedvanliga barnidrotter med ganska bra facit. Seger i Sankt Erikscupen i och med dagens sista match för äldsta killen, förlust i ishockey för mellankillen men med tre gjorda mål var lyckan total. Glada barn - och därmed en glad mamma.

Klockan 17.45 lade jag dock förnuftet på hyllan och snörde på mig skridskorna för säsongens första mammaträning i ishockey. Vi var tretton glada mammor som slutit upp och lät oss förnedras i såväl skridskoteknik som skotträning. Vi hade vansinnigt kul och jag tog i för kung och fosterland.

Tyvärr slutade inte kvällen i dur. I träningsmatchen föll en person så illa att vi var tvungna att ringa ambulans som kom på stört. En bruten lårbenshals och ett trauma utan dess like.

Nåja, idag har jag träningsvärk från muskler jag sällan använder. Ishockeyns intervalliknande karaktär är nog ett riktigt bra komplement. Men så var det det där med tiden. Hade jag bara lite mer tid skulle jag göra så mycket mer. I brist på tid får jag istället fokusera. Framöver blir det långpass i löpning kombinerat med cykling till jobbet. Och snart börjar min crawlkurs. Det kommer bli en härlig höst!

Att varva ned inför lopp - och välkomna virusen!

Varför blir det alltid såhär???

Sista veckan inför långlopp - oavsett det rör sig om cykling, löpning eller längdskidor - varvar jag i vanlig ordning ned. Dags att låta musklerna vila. Njuta av att ha lite mer tid över för annat än träning och börja ladda mentalt. Men som ett brev på posten händer alltid det där jag fasar för. Det jag ber om inte ska hända, det som får mig att tappa hoppet.

Det brukar börja på måndag eller tisdag. Den här gången var det inte förrän onsdag... Lätt halsont. Omistkännligt. Dagen efter kommer huvudvärken. Där är jag nu. Som en tröst brukar det inte bli mer än så. Problemet är ju bara att det behöver gå över. Väldigt snart!

Influensavirus - lömska som bara den!

Så nu sitter jag här och funderar: start eller inte start i lördagens Lidingölopp. Jag försöker se positivt, och det är inte så svårt. Jag har hittills kommit på fem riktigt bra saker med att inte springa:

1. Jag håller inte på med en Klassiker och därmed är inte Lidingö så livsviktigt - det går ju trots allt varje år
2. Jag har New York Marathon framför mig och det är ju det stora målet i höst
3. Min överansträngda vad kan gott behöva lite mer vila
4. Jag är ensam hemma och även om mina föräldrar ställer upp i ur och skur och skjutsar barn till än det ena, än det andra så är det enklare om jag gör det på lördag. Och inte minst:
5. Ältas mammalag i hockey har sin första träning för säsongen på lördag kväll. Det skulle bli tight att hinna om jag springer Lidingöloppet och betydligt enklare utan 30 km i benen före.

Men vad hjälper det när jag vill springa??? Jag vill, jag vill, jag vill!! Det ska bli bra löpväder, jag har sällskap av flera löpkompisar, jag har längtat efter revansch från mitt förra, dåliga lopp (då jag höll på med Klassikern och, såklart, hade ont i halsen). Dessutom vet jag att jag faktiskt kan hinna från Lidingö till hockeyträningen, det har jag räknat ut.

Nu håller jag tummarna. Jag har förvisso inte tryckt i mig ingefära, vitlök, ginseng och kan jang. Kanske är det kört. Men så länge det finns en gnutta hopp så ser jag lördagen an!

Avkoppling på japanska

Besöket hos läkaren gick över förväntan. Det var ingen stressfraktur eller löparknä (ja, jag oroar mig alltid för det, vilka smärtor jag än må ha). Nej, det var istället en hederlig överansträngning i vadmuskeln. Så med en remiss till sjukgymnast och ett ok på att starta på Lidingöloppet gick jag glad i hågen därifrån. Visserligen fick jag lova att ta det lugnt i backarna (hur många är inte de!!!) och gå om jag får ont (men självklart inte bryta, hehe). Dagen därpå cyklade jag således till jobbet igen och det kändes bra. I lördags morse tog jag en fem kilometers lugn jogg och även det gick smärtfritt.

Sjukgymnastikdags

Därefter var det dags för avkoppling. Okej, jag erkänner. Jag saknar det som barn är så bra på: att leva i nuet. Jag har en tendens att lägga fokus på planerande, att upprätta någon sorts färdplan som ska ta mig till målet - oavsett om det är att avverka ett lopp på en viss tid eller att 'bara' hinna med hushållssysslor och logistik på helgen. Men tillsammans med min mamma, syster och svägerska styrde vi kosan mot Yasuragit på Hasseludden. Det blev ett drygt dygn med bad, tvagning, yoga, teppanyaki, shiatsumassage, sushi och....mycket avkoppling. Jag vet att jag för många andra (och stundom även för mig själv) upplevs stressa mycket och jag blev därför glad när hon som masserade mig konstaterade att jag inte var särskilt stel eller bar på en massa spänningar.

Alla är lika fina på yasuragi...

Sushi de luxe!

Tillbaka till vardagen försöker jag ta med mig känslan av avkoppling från helgen. Känslan man får av att fokusera inåt och känna sin kropp och själ. Det kan behövas nu när jag ska börja ladda inför lördag.

Vätternrundan 2013 - here I come!

Förra året tog platserna till Vätternrundan slut på sex dagar. Platserna till Fredrikshofs klungor tog slut betydligt fortare. Eftersom jag har bestämt mig att cykla nästa sommar igen och på en snabbare tid än i somras (9.47) kände jag att det var dags att signa upp med en klunga. Mycket trevligare och betydligt lättare!

Med hjälp av lite luskande hade jag fått reda på att platserna skulle släppas den 18 september kl 12. Jag hade ställt flera alarm, ungefär som när man ska med ett morgonflyg och inte får försova sig. Några minuter innan tolv satt jag redo. Det blev rätt kaosartat kan jag konstatera. Vi var många som surfade på Fredrikshofs hemsida och sidorna laddades ned i ett tempo som fick mig att tänka på uppkopplingshastigheten på 90-talet. Jag kastades ut från deras hemsidor, fick felmeddelanden och våndades. Tänk om alla platser skulle ta slut??? Men 12.30 hade jag lyckats anmäla mig till en sub 9.30-grupp. Det kändes riktigt bra!

Jag fick lite gliringar från några cykelkompisar om att jag anmält mig till 9.30 - jag borde tydligen ha valt sub 9. Men vaddå, jag sätter hellre upp mål som jag kan nå...och slå. Så har jag förhoppningsvis en möjlighet att fortsätta utvecklas och höja ribban flera gånger!

Knät är betydligt bättre och imorgon har jag tid hos idrottsläkare. Det finns hopp! :-)

Roslagshösten - en dag med hopp och förtvivlan

Så var det dags för Roslagshösten. Vädret skulle bli soligt, om än lite blåsigt. Att jag inte cyklat ett endaste långpass sedan Vätternrundan och därtill haft punkastrul skulle jag nu trotsa. Med hjälp av ett nygammalt däck jag hittade i förrådet och en ny slang var det sistnämnda enklare att avhjälpa än det förstnämnda.

Jag gick upp extra tidigt sedan jag konstaterat att CK Ältas övriga deltagare kastat in handduken på grund av höstförkylningar. Nu skulle jag komma dit i tid för att signa upp mig med den snabba masterklungan! I bilen på väg dit lyssnade jag på en av tre sommarpratare jag ännu inte hört: Torsten Flinck. Det var så dåligt att jag efter 15 minuter beslöt att detta prat, tillsammans med Amanda Svenssons, fick vara. Istället bytte jag till P4s Mifforadio - ett program jag helt klart diggar och ofta lyssnar på när jag vintertid åker längdskidor i Ågesta (mellan 7 och 8 på söndagar). Mycket bättre!

Endast sju bilar hade kommit till parkeringen när jag anlände. Jag gick snabbt iväg och hämtade ut nummerlappen. Så begav jag mig till registreringen av masterklungor. I våras kom jag för sent vilket innebar att snabba klungan var full. I år visade det sig att man inte skulle ha en snabb klunga. Åh nej, idag som det skulle blåsa så mycket och en klunga därmed vara så välbehövd... Lite modfälld sms:ade jag Karin, min cykelkompis, men kände att det är bara att bita ihop.

När starten gick hamnade jag i en 35+ grupp. Lite magstarkt för mig, men; vad göra? Det var bara att trampa på. Efter ett tag släppte jag klungan och var själv. Men en duo från SMACK kom ikapp och med dem hängde jag hela vägen. Tidvis med ytterligare några, men mot slutet vi tre. Och då var det tungt! Rak motvind och trötta ben. Sista fem kilometrarna kom dock en stor klunga ikapp och det var som att komma in i värmen: underbart. Jag kunde till och med kosta på en liten slutspurt och i mål konstaterade jag att jag i och med tiden 4.11 slagit mitt personbästa från i våras med två minuter!

Den här medaljen satt långt inne!

Det här var min tredje och hittills tuffaste Roslagsrunda. Tyvärr har jag känt av baksidan av knät lite på mina löplångpass och nu fick jag rejält ont. Så med två veckor kvar till Lidingöloppet måste jag nog få en diagnos ställd - speciellt som en av mina livsdrömmar: New York Marathon finns på höstprogrammet.

Men nu anjuter jag av ett väl genomfört lopp. Mycket förtvivlan, men hoppet vann!

Cykelhaveri del 2, eller: däck bortskänkes mot avhämtning!

I morse åt jag frukost i vårt nya fina kök. Förutom att det var en helt underbar känsla så gick det betydligt snabbare än att äta i matrummet med kylen i uterummet och handdisken i tvättstugan. Glad i hågen knäppte jag på mig cykelskorna och gick ut i förrådet.

Lika stolt som jag var över hur rigoröst jag bytt slang och gått igenom däcket i jakt på grus förra veckan, lika matt var jag när jag konstaterade att jag hade punka igen. Kan någon snälla förklara vad det är som händer???

Nåja, jag bet ihop, gick tillbaka in och bytte cykelskor (till SPD-pedalskor), satte på mig en extra tröja (det börjar bli kallt på morgnarna) och tog min Corratec Mountainbike (crossen är ju inlämnad på verkstad). Med de fetaste däcken som går att uppbringa! Det var lite tyngre, men jag fick ingen punktering…åtminstone inte än så länge…

Så många träningar – och så lite träning…

När jag läser intervjuer med personer i tidningen så finns det alltid en sorts reportage som jag förundras över. Det är när personen redogör för ’en vanlig dag i livet’. Ofta ser den ut något i stil med:

”Vaknar klockan 5, går till gymmet två timmar. Köper färskt bröd i bageriet på vägen hem, väcker barnen och vi äter frukost ihop. Läser fyra affärstidningar innan jag kommer till jobbet kl 8. Har fyra möten på förmiddagen och går därefter på nätverkslunch. Avverkar ytterligare några möten, fattar viktiga beslut och pratar med beslutsfattare i branschen runt hela världen. Är hemma kl 20 då jag läser Astrid Lindgren för barnen. Därefter äter jag och min partner middag med lite vin och tända ljus. Innan jag släcker kl 0.00 läser jag senaste Nobelpristagarens senaste bok följt av några jobbdokument.”

På frågan: ’vad ligger på nattduksbordet just nu’ har väl aldrig någon svarat ”Jackie Collins” eller någon annan skräpig roman.

Mitt liv ser inte riktigt ut så. Men i helgen gjorde jag ett försök till världsrekord i aktiviteter under en och samma helg. Agendan såg ut som följer:

• Fredag: en innebandyträning och en fotbollsträning
• Lördag: en ishockeyträning där alla barn och då även jag vill vara med samt en gymnastikträning då även lillebror – och då även jag – vill vara med
• Söndag (håll i er nu): en ishockeymatch, en ishockeyträning (alla med såklart), en fotbollsmatch, två fotbollsträningar och slutligen simning.

Aktivitet nummer nio: knattefotboll

Då min man valt denna helg för fiske i fjällen var det bara att bita ihop, ringa några föräldrar för hjälp med skjuts till fotbollsmatchen och sedan göra det bästa av situationen.

Det gick ganska bra. Jag tycker jag höll humöret uppe och både ishockey och simning tycker jag är kul – och svårt! Det blev seger i de flesta matcherna vilket också höll humöret uppe. Eftersom vi dessutom renoverar köket tar varje måltid cirka tre gånger så lång tid som normalt (trots att vi bara ätit mikrade plättar med sylt och köttbullar med pulvermos) så den lilla tid vi hade hemma ägnade jag åt att packa väskor, packa upp väskor och fixa mat.

På söndagskvällen, när jag insett att potatismoset tagit slut och ett av barnen spillt ut ett stort glas mjölk, rann det dock över – i dubbel bemärkelse! Jag sa allt dumt som en mamma inte ska säga till sina barn och som jag sedan ångrade. När min man kom hem glad och utvilad senare på kvällen var det inte direkt den oftast ganska energiska människa jag brukar vara, utan mer ett vrak som fastnat i soffan. Jag var inte uppe till 0.00 den kvällen…

Nåja, sammanfattningsvis kan man säga att jag avverkat tio träningar och matcher, inte tränat det minsta lilla själv men ändå känt mig som om jag sprungit ett marathon…om dagen!

Räddare i nöden

För er som läser min blogg så känner ni till mina cykelproblem... Men gnälla gör ju ingen skillnad, så förra helgen åkte jag till TCM cykel i Tyresö för att lämna in cykeln och få växeln fixad. Diagnosen löd: trasigt växelreglage. Åtgärd: byta ut reglaget till en kostnad av 1 600 kronor. Delen skulle beställas från Shimanos lager i Holland och cykeln fixad till kommande torsdag. TCMs medarbetare är alltid proffsiga, omtänksamma och snabba och jag kände mig nöjd när jag lämnade butiken. Väderprognosen talade dessutom om sol (till slut) och efter att ha bytt slang ännu en gång på racern, denna gång i kombination med att noga ha torkat av insidan på däcket, skulle det ju inte vara några problem.

Hatkärleken har varit stark sista tiden...

Dessvärre ringde de på torsdagen och berättade att Shimanos lager sent omsider meddelat att just detta reglage är restnoterat och att nästa leverans blir först i mitten av november. Mitten av november!!! Mitt humör sjönk snabbt...

Som tur var finns det många omtänksamma cykelbutiker: Outsport i Råsunda hade redan hört av sig och erbjudit sig att fixa cykeln. Efter att ha dubbelkollat att de har rätt reglage på lager kommer jag imorgon att hämta cykeln på TCM och ta den till Outsport. Tyvärr har min man tagit den av våra bilar som har dragkrok - och därmed kan ta ett cykelställ baktill - på sin fiskeresa till fjällen, så även detta problem har behövts lösas.

Veckan har i övrigt bjudit på höstens första förkylningssymptom och i träningsväg har det blivit några lugna dagar. Eller, lugna och lugna; cykling i måndags, i tisdags hann jag med ett besök till simhallen och några tappra crawl-försök när jag var på jobbresa till Linköping över dagen och idag har jag cyklat. Dessvärre har jag inte lyckats (orkat?) boka någon barnvakt till helgen för att cykla långpass - något jag nog skulle behöva inför Roslagshösten nästa helg...men jag får väl gå på rutin, för mitt senaste långpass på cykel var dessvärre...Vätternrundan.

Hur som helst, det känns riktigt härligt att ha några riktigt omtänksamma medmänniskor runt sig. Tack! :-)