Roslagshösten - en dag med hopp och förtvivlan

Så var det dags för Roslagshösten. Vädret skulle bli soligt, om än lite blåsigt. Att jag inte cyklat ett endaste långpass sedan Vätternrundan och därtill haft punkastrul skulle jag nu trotsa. Med hjälp av ett nygammalt däck jag hittade i förrådet och en ny slang var det sistnämnda enklare att avhjälpa än det förstnämnda.

Jag gick upp extra tidigt sedan jag konstaterat att CK Ältas övriga deltagare kastat in handduken på grund av höstförkylningar. Nu skulle jag komma dit i tid för att signa upp mig med den snabba masterklungan! I bilen på väg dit lyssnade jag på en av tre sommarpratare jag ännu inte hört: Torsten Flinck. Det var så dåligt att jag efter 15 minuter beslöt att detta prat, tillsammans med Amanda Svenssons, fick vara. Istället bytte jag till P4s Mifforadio - ett program jag helt klart diggar och ofta lyssnar på när jag vintertid åker längdskidor i Ågesta (mellan 7 och 8 på söndagar). Mycket bättre!

Endast sju bilar hade kommit till parkeringen när jag anlände. Jag gick snabbt iväg och hämtade ut nummerlappen. Så begav jag mig till registreringen av masterklungor. I våras kom jag för sent vilket innebar att snabba klungan var full. I år visade det sig att man inte skulle ha en snabb klunga. Åh nej, idag som det skulle blåsa så mycket och en klunga därmed vara så välbehövd... Lite modfälld sms:ade jag Karin, min cykelkompis, men kände att det är bara att bita ihop.

När starten gick hamnade jag i en 35+ grupp. Lite magstarkt för mig, men; vad göra? Det var bara att trampa på. Efter ett tag släppte jag klungan och var själv. Men en duo från SMACK kom ikapp och med dem hängde jag hela vägen. Tidvis med ytterligare några, men mot slutet vi tre. Och då var det tungt! Rak motvind och trötta ben. Sista fem kilometrarna kom dock en stor klunga ikapp och det var som att komma in i värmen: underbart. Jag kunde till och med kosta på en liten slutspurt och i mål konstaterade jag att jag i och med tiden 4.11 slagit mitt personbästa från i våras med två minuter!

Den här medaljen satt långt inne!

Det här var min tredje och hittills tuffaste Roslagsrunda. Tyvärr har jag känt av baksidan av knät lite på mina löplångpass och nu fick jag rejält ont. Så med två veckor kvar till Lidingöloppet måste jag nog få en diagnos ställd - speciellt som en av mina livsdrömmar: New York Marathon finns på höstprogrammet.

Men nu anjuter jag av ett väl genomfört lopp. Mycket förtvivlan, men hoppet vann!