Att varva ned inför lopp - och välkomna virusen!

Varför blir det alltid såhär???

Sista veckan inför långlopp - oavsett det rör sig om cykling, löpning eller längdskidor - varvar jag i vanlig ordning ned. Dags att låta musklerna vila. Njuta av att ha lite mer tid över för annat än träning och börja ladda mentalt. Men som ett brev på posten händer alltid det där jag fasar för. Det jag ber om inte ska hända, det som får mig att tappa hoppet.

Det brukar börja på måndag eller tisdag. Den här gången var det inte förrän onsdag... Lätt halsont. Omistkännligt. Dagen efter kommer huvudvärken. Där är jag nu. Som en tröst brukar det inte bli mer än så. Problemet är ju bara att det behöver gå över. Väldigt snart!

Influensavirus - lömska som bara den!

Så nu sitter jag här och funderar: start eller inte start i lördagens Lidingölopp. Jag försöker se positivt, och det är inte så svårt. Jag har hittills kommit på fem riktigt bra saker med att inte springa:

1. Jag håller inte på med en Klassiker och därmed är inte Lidingö så livsviktigt - det går ju trots allt varje år
2. Jag har New York Marathon framför mig och det är ju det stora målet i höst
3. Min överansträngda vad kan gott behöva lite mer vila
4. Jag är ensam hemma och även om mina föräldrar ställer upp i ur och skur och skjutsar barn till än det ena, än det andra så är det enklare om jag gör det på lördag. Och inte minst:
5. Ältas mammalag i hockey har sin första träning för säsongen på lördag kväll. Det skulle bli tight att hinna om jag springer Lidingöloppet och betydligt enklare utan 30 km i benen före.

Men vad hjälper det när jag vill springa??? Jag vill, jag vill, jag vill!! Det ska bli bra löpväder, jag har sällskap av flera löpkompisar, jag har längtat efter revansch från mitt förra, dåliga lopp (då jag höll på med Klassikern och, såklart, hade ont i halsen). Dessutom vet jag att jag faktiskt kan hinna från Lidingö till hockeyträningen, det har jag räknat ut.

Nu håller jag tummarna. Jag har förvisso inte tryckt i mig ingefära, vitlök, ginseng och kan jang. Kanske är det kört. Men så länge det finns en gnutta hopp så ser jag lördagen an!