En eldsjäl i natten

Vintern har verkligen kommit för att stanna och jag undrar om vi någonsin haft mer snö i Stockholm? Förutsättningarna för vintersporter kunde inte ha varit bättre. Förra året hade jag inte ens rengjort mina längdskidor från Öppet spår vintern dessförinnan vid den här tidpunkten. Nu har jag både rengjort och vallat skidorna flertalet gånger. Eftersom jag inte är någon expert på vallning brukar jag – eller snarare min man – lägga på vallatejp. Det ger ett jättebra fäste förutom när det är runt nollan. Men då funkar ju å andra sidan inget annat än klister… I vinter har jag hittills dock inte hunnit köpa ny tejp, snön kom på något sätt så oväntat snabbt!

I allt detta snöande och skottande blir spårningen i skidspåren desto viktigare. Jag åker gärna i Ågesta och i Hellasgården. Och jag imponeras över hur idoget det spåras. Hade det varit avgiftsbelagt hade jag gladeligen betalt en summa. Men självklart är jag inte dummare än att jag förstår att det debiteras på annat sätt och i slutändan betalar jag indirekt. På skidspår.se (www.skidspar.se) kan man läsa om längdspårens kvalitet och den är vi många som surfar in på. Jag vill dock puffa för en annan hemsida där spårläggarna själva uppdaterar sin spårning och kvalitet på spåren: Läktare.com (http://www.laktare.com/) där det även skrivs om kommande spårningar (klicka på Skidspår).

Tack vare uppdateringar på nätet visste jag att Ågesta fått dubbla spår med skejt i mitten natten till igår, Annandag jul. Jag ställde klockan på väckning och var i spåret 7.20. Det blev totalt 28 km i orörda spår och i princip inga andra skidåkare. Den 0-gradiga snö fick mig att staka för brinnande livet då fästet var obefintligt. En fantastisk skidmorgon.

Jag vill verkligen tacka alla er som lägger skidspår. Ni är helt fantastiska!

God fortsättning önskar en sportnörd

Så är julafton över och lugnet sänker sig. Vi behöver alla en dag att leka med våra julklappar. Med snörusket utanför känns beslutet enklare. Och lite träning kan vi nog få: plogbilen har som vanligt varit ute - det är den i princip varje dag - och plogat upp en fin vall på vår garageuppfart. Alltså blir det till att gå ut och skotta.

Jag kan konstatera att jag är en sann sportnörd. På min önskelista fanns inte mycket utöver sportsaker. Jo, ett par trädgårdshandskar. Och eftersom jag uppenbarligen varit så snäll i år, och därtill har den goda smaken att fylla år på julafton, blev det många sportiga paket.

Mest överraskande av allt var nog en startplats i Stockholm Triathlon. För visst kan vi ha våra diskussioner om träning och prioriteringar. Men som min man skrev i rimmet: han ville hellre  förekomma än förekommas. Inte bara smart utan väldigt, väldigt omtänksamt - jag vet att han får uppoffra sin beskärda del för den tid jag lägger på träning. Tack!!!

En sportnörds högsta önskningar

Äpplet faller inte långt från marken sägs det och barnen går i samma spår. Lillkillen på fyra år fick sin högsta önskan uppfylld när han fick ett par nya innebandyskor. Som en parentes kan tilläggas att han inte spelar innebandy, men det brorsorna ska ha vill han också ha. Att de var begagnade från några kompisar var inget han la märke till och lyckan var total när han i natt fick sova med dem på fötterna... Äldsta killen var eld och lågor över att han fick ett målvaktsset för innebandy och mellankillen mäkta nöjd att få såväl pingisracket som Fifa 13 till Wii.

Hockeynördar?

Nej, nu ska jag återgå till leksaksdagen. Och skottningen. Imorgon är en ny dag. Då blir det full fart framåt igen!

Tio år dag för dag

2003 fick vi vårt första barn. Det året började jag också skriva dagbok. Förvisso inte för första gången, men åtminstone på väldigt länge. Det var min mamma som föreslog att jag skulle börja, om inte annat för att det är kul att se tillbaka på hur barnen utvecklas och hur jag själv upplever föräldraskapet. Och inte minst för att kunna läsa om alla resor och upplevelser som livet innebär.

En trogen vän...

Dag har lagts till dag, månad till månad och år till år. Nu är jag inne på den sista månaden det tionde året. Det har varit fantastiskt kul att läsa mina anteckningar från tidigare år. Under äldsta sonens första år skrev jag nästan bara om hur han utvecklades och hur jag kastades mellan hopp och förtvivlan i mitt osäkra föräldraskap. Med andra barnet började jag få lite perspektiv och såg annat än bara barnen. Med tredje barnet skäms jag nästan över hur dåligt jag dokumenterar hans utveckling. Istället har fokus flyttats till (-baka?) till mig.

Men genomgående finns de resor vi gjort till världens alla hörn beskrivna. Våra barn är väldigt resvana och vi har hunnit besöka länder i när och fjärran. Nya Zealand,Thailand, Italien, Australien, Azorerna, Mauritius, Malaysia, Egypten, USA, Canada, Island, Schweiz...ja det är helt otroligt! Namn på ställen som annars glöms bort och upplevelser som jag gärna återupplever - allt finns dokumenterat. Jag skriver om resor vi gör, orter vi besöker, hotell vi bor på. Men jag noterar även vädret, vilket kan tyckas ganska ointressant. I själva verket är det ständigt intressant: när kom första snön, hur varm var sommaren och hur sent slog de första vårblommorna ut? Inte minst för att bevisa de som tror sig veta bättre...

Frågan jag ställer mig är om jag ska köpa en ny bok. För även om det är kul med återblickar kräver det också en stor dos disciplin och struktur. Nu är det kanske ingen som tvivlar på att det är just det jag besitter. Men det gäller ju precis som med bloggande att hitta något intressant att skriva om. Blir det upprepningar så blir det monotomt och tråkigt. Och då får det vara. Eller kan det faktiskt vara så att de kommande tio åren blir annorlunda, varierade och utvecklande? Hmmm, jag har i alla fall drygt två veckor på mig att fundera färdigt!

Ågesta kl 8.00, -15 grader och säsongspremiär för längdskidor

Med den smått fantastiska mängd snö som fallit den senaste tiden kändes det självklart att få in ett pass med längdskidorna. Anneli var inte sen att haka på och kl 8 stämde vi träff i Ågesta. Igår kväll förbannade jag mig att jag inte köpt mer vallatejp utan konstaterade att det helt enkelt är dags att jag lär mig valla 'på riktigt'.

Det var kanske tur att jag inte visste exakt hur kallt det var när jag klev upp i morse. När jag tittade på termometern visade den -15,6. Men jag brukar ju inte gnälla över kyla så det gjorde jag inte den här gången heller. Den största utmaningen är att ta på sig rätt kläder, fast det brukar å andra sidan vara svårt oavsett temperatur. I synnerhet när det är säsongspremiär...

Soluppgång i Ågesta

Prick klockan 8 parkerade jag bilen vid Ågestas golfbana. Anneli hade redan kommit och vi bestämde oss för att skynda igång så vi inte började frysa. Det var nästan magiskt. Vindstilla, fridfullt, ljust med en begynnande soluppgång.

Skogsbanan bjöd på ett härligt vinterlandskap...

...och även golfbanan var magisk!

Det blev ett varv på golfen och ett i skogen. Totalt 14 kilometer och kroppen kändes förvånansvärt pigg. Men jag har ju å andra sidan simmat, åkt rullskidor och kört lite styrka under hösten...utöver cyklingen och löpningen. Kanske ska jag lyckas ta mig i mål på under 7.30 timmar på Vasaloppet. Nåväl, vi får se hur länge snön finns kvar i dessa mängder och hur frisk och skadefri jag kan hålla mig. Men hur som helst var det en fantastisk skidtur och terapi för själen.

Idolbild på oss själva

Resten av dagen gick i ett raskt tempo. Hela familjen åkte iväg till simhallen när jag kom hem. Även om vi egentligen bara lekte i vattnet passade jag på att testa en 50-meterssträcka med crawl. Det gick faktiskt riktigt bra! Kanske kan det bli något utav min simning trots allt. Efter en snabb lunch hemma åkte vi så till ishallen och spelade lite ishockey på allmänhetens. Nu är jag hemma igen och känner att jag gjort mer än tillräckligt för idag. Vilken fantastisk dag!

Vintercykling

Den här veckan har vintern anlänt, bildligt och bokstavligt. Att cykla till jobbet blir annorlunda. Inte omöjligt, men annorlunda. Det känns mer som en tur på längdskidorna än något annat. Måndagens kyla hindrade mig inte, men tisdag-torsdag fick jag nöja mig med bussen.

I fredags tänkte jag att snöovädret är över ett dygn tillbaka och därmed borde plogbilarna hunnit göra sitt. Ack så fel jag hade.

När jag lämnat barnen i skolan och på dagis gav jag mig iväg. Jag kom inte ens upp för första backen, cirka tvåhundra meter från dagiset, när jag tvingades hoppa av cykeln och gå. Det var totalt oplogat. Desto mer flyt hade jag när jag kom till Ältas norra utkant. Där hade en plogbil precis åkt och gjort cykelbanan till ett dansgolv. Tyvärr visade det sig att det var så nyligt att jag strax kom ikapp den. Skulle jag ligga kvar bakom den skulle det ta längre tid att ta sig till jobbet än att cykla i oplogat före den. Så jag cyklade förbi och fick en smärre chock. Det var totalt oplogat.

Min färd till jobbet blev därmed en kombination av cykling och snöpulsning. Vi backen ned mot Hästhagen manövrerade jag mig över till bilvägen då det var omöjligt att forcera lössnön på cykelbanan. 55 minuter senare - det vill säga nästan dubbelt så lång tid mot sommaren - parkerade jag cykeln på jobbet. Tack och lov hade plogbilen hunnit göra sitt jobb när det väl var dags att cykla hem igen...

Det finns inget dåligt väder...

Minusgrader och snö rensar cykelvägarna på cyklister. Men inte mig. Tvärtom.

Jag klarar träning i kyla väldigt bra. Ja, så länge jag är rätt klädd det vill säga. Normalt sett är jag ganska frusen, och visst biter det lite i kinderna, men andning och kropp bryr sig inte nämnvärt om kalla temperaturer.

Igår blev det en morgonjogg i -8 grader. Idag cykling till jobbet i -13. Det  gäller att komma igång snabbt när man gått utanför dörren och det är tur att barnens skola och dagis ligger så nära vårt hem!

Många imponeras av att jag cyklar när det är så 'vintrigt' och jag får många frågor om kläder. I synnerhet vilken sorts handskar jag har och vad jag har på mig på huvud och hals. Vad gäller vantar har jag ett par tjockare Hestra-vantar. Inte skidhandskar, men fordrade fingervantar. De tål kyla bra och även en del väta. På huvudet har jag egentligen bara en tunn mössa, och en dag som idag har jag en buff runt halsen.

Mina livräddare: Hestravantarna och buffen

Är jag på gränsen till för kallt klädd brukar fingrar och tår frysa ordentligt i början. När jag kommer till Hellasgården, och därmed avverkat cirka 4 kilometer på min tur till jobbet, är det som värst. Men det är också där det vänder. Efter parkeringen kommer en brant uppförsbacke och då brukar kroppens temperatur vara på väg uppåt. Resten av färden mot stan blir betydligt behagligare.

-20 grader brukar vara min absoluta träningsgräns. Dit är det långt. Förra vintern var det bara ett par dagar med lägre temperaturer. Så till dess njuter jag av fantastiska vinterlandskap, hårda välpreparerade cykelbanor och betydligt lugnare cykeltrafik än på sommaren...

Dynamik

Ju mer man tränar desto viktigare är det förmodligen att träningen blir dynamisk. Att den är varierad både under passet, under träningsveckan och under säsongen.

Efter det att löpsäsongen gått in i en lugnare period har andra grenar fått kliva fram ett par steg. Rullskidorna och simningen är det som står i fokus. Jag har också åkt en del skridskor och spelat ishockey. Eftersom jag inte vill pausa från löpningen blir det ett par pass i veckan. Och så cyklingen såklart, den fortsätter jag med, fortsättningsvis blir det mountainbiken med dubbdäck.

Men det kanske blir lite för dynamiskt. Kroppen har varit ganska trött och den här veckan känns det som jag inte haft någon ork alls. Okej, ett simpass i tisdags, en långpromenad i onsdags, ishockey och löpning idag. Men det är ju ingenting jämfört med hur jag brukar träna. Istället har jag ömsom sovit alldeles för lite, ömsom väldigt mycket. Faktum är att jag har varit konstant trött den senaste veckan. Inte så konstigt kanske med tanke på det väder som varit.

Nåja, snön är här och det har blivit advent. Det är vackert och stämningsfullt. Imorgon ska det vara runt -10 grader men jag siktar på att cykla till jobbet. Dubbdäckspremiären är ju alltid lite speciell och kroppen har samlat på sig mycket överskottsenergi. Nu får det helt enkelt vara färdigvilat. Jag vill ha en högkvalitativ, dynamisk träning...och gärna lite bättre väder!

Dubbdäcksbyte...fotot taget i smyg av min 4-åring

Morgonjogg den första advent

Snöek på tomten

Vintertomt