Årets första milstolpe passerad!

Sedan jag slutat på 'Nybörjarkurs i crawl' har jag försökt hitta ett tillfälle i veckan att simma på. Oftast har tiden 'hittats' på morgonen genom att jag helt enkelt kliver upp lite tidigare. Klockan 5.40 ringer klockan och efter en snabb, men som vanligt lika stor frukost - tre mackor plus fil med havrefras - tar jag 6.12-bussen till Gullmarsplan. Väl i Eriksdalsbadet hinner jag med 35 minuters simning.

När jag började med crawl var mitt första mål att...lära mig crawla över huvudtaget. Därefter blev det att kunna simma 200 meter i sträck. Varje gång jag simmat har jag försökt simma en längd till. Sist var jag uppe i 150 meter. Idag började det tungt, men med hjälp av två mantran, flyta och armfokus, lyckades jag simma inte bara 200 meter, utan 250. Och det två gånger!

Även om det går långsamt och jag är mil från ett bra och uthålligt crawl så var det här en otrolig milstolpe. Det känns toppen! :)

Crawlkurs i Eriksdalsbadet

Family date

Jag är långt ifrån ensam om att känna att helgerna lätt springer förbi. Framför allt konstaterar vi att vi inte hinner göra så mycket tillsammans hela familjen. Det är många träningar och matcher som ska få plats tillsammans med kompislek. Eller playdates som det verkar heta nuförtiden.

I veckan bestämde vi att på söndag skulle vi avboka alla sådana saker. Istället skulle vi ha en familjedag. Vi tackade nej till fotbollsträning och hockeyträning och avstyrde egen träning (ja, det vill säga förutom min mans hockeymatch på kvällen).

Så kom söndagen och vi kom överens om att vi ville åka och bada och åka längdskidor. Sagt och gjort. Förmiddagen tillbringades i det nya Tyresöbadet där det finns något för alla och det dessutom är varmt både i luften och vattnet - även om det är nästan skrattretande trångt i dusch- och omklädningsrummen. Efter lunchen vallade vi skidor och begav oss till Alby gård. Eftersom lillebror åker ganska långsamt åkte jag och storebrorsorna en längre runda. Efteråt fikade vi i kaffestugan.

Fina spår i Alby gård som är perfekta för barnfamiljer.

Alla kämpar efter egen förmåga

Vi avslutade dagen med att spela Wii Party, ett spel som alla tycker är roligt. Dagen var jättelyckad. Det här gör vi gärna om. Det känns på gränsen till patetiskt att vi måste boka in sådant här och aktivt värja oss för varje försök att omintetgöra planerna. Samtidigt är det en konsekvens av det liv vi skapat oss, fullt av aktiviteter från morgon till kväll.

Som ytterligare ett steg mot mer umgänge har vi köpt Upplevelseburken (www.upplevelseburken.se). Den kan också rekommenderas för alla som har det som vi. Men nästa helg lär det inte bli så mycket samkväm, för då är schemat redan fullbokat. Men kanske helgen därpå...?

Är -24 grader för kallt för längdskidåkning?

Eftersom vi är fem i familjen som ska ägna helgen till egentid, umgänge, träning och avkoppling är flexibiliteten begränsad. Därför hade vi bestämt att jag kör långpass på längdskidor lördag morgon. Prognosen utlovade många minus men jag tänkte att så länge det inte är -20 eller kallare så kör jag. Kyla brukar ju inte bekomma mig.

När jag så klev upp imorse visade termometern på -19 så det vara bara till att äta frukost, valla (det blev Swix blå, jag har ju bara två vallor så jag tog den som passade bäst) och klä på mig. Många lager.

Väl i bilen sjönk temperaturen. -20, -21, -22. Hmmm, skulle jag vända om? Framme i Ågesta stannade gradvisaren på -24,0. Hoppsan! Tur att jag tog med två extratröjor i bakluckan.

Det gällde att komma igång fort och de få skidåkare jag såg åka var vita i ansiktet av frost. Efter ett par kilometer kunde jag konstatera att jag faktiskt var helt rätt klädd, men det var kyligt i ansiktet. Lite då och då fick jag stanna och torka av frosten som lägger sig på ögonfransar och kinder för att inte få köldskador.

Det var en jättefin morgon och det fylldes på i spåret. Spårgubbarna hade tydligen åkt på vinterkräksjukan enligt deras blogg, men detta till trots var det fina spår och en pistmaskin var ute. Snön gnistrade och det knirrade från stavtagen. Träden glittrade. Min lånetelefon gav upp i kylan och jag fick njuta av tystnad, av frid och av den vackra vintermorgonen.

3,4 mil blev det och jag klarade mig från köldskador. När jag på eftermiddagen klev in i Tumba ishall för en hockeymatch kändes den ovanligt...varm.

-24 grader är uppenbarligen inte för kallt för längdskidåkning

Nedkopplad = avkopplad?

Igår kväll när jag stängde av min mobiltelefon - mest av den enkla anledning att jag inte gör det så ofta men har för mig att det är bra att göra då och då - för att därefter sätta på den igen gick någonting snett. Gång på gång kom det upp varningsmeddelanden att olika processer och program inte svarade. Jag fick klicka "Framtvinga stängning" ett 40-tal gånger för att därefter stirra på en så gott som helst svart skärm. Att jag stängde av och satte på några gånger eller tog ut batteri och simkort hjälpte föga. Det var bara att gilla läget. Mobilen ville inte vara med.

Först fick jag lite halv panik. Hur ser min jobbdag ut imorgon? Vad ska det bli för väder? Har Anneli trotsat snöfallen och åkt skidor? Viktiga frågor som jag alltså inte kunde få svar på. När jag åkte buss till jobbet idag kändes det faktiskt rätt skönt. Eftersom den enda klocka jag har är den som finns på mobilen hade jag inget att stressa upp mig för. Det hade till och med varit rätt skönt med sällskap, någon att prata med. Och hur udda är inte det på bussen nu förtiden??

Arbetsdagen flöt på om än i lite mer avstressat tempo. Det jag inte vet mår jag inte dåligt av. Jag hittade en före detta kollegas gamla mobil som jag kunde låna men utan några kontakter inlagda. Som om jag kan en endaste persons nummer?!? På bussen hem kom paniken igen. Vad sägs på skidspår.se om spåren, jag ska ju åka skidor ikväll. Vilken temperatur ska det bli? Ska Anneli eller Karin åka ikväll?

Nåja, summa summarum känns det lite som semester. Helt okej. Bara det inte dröjer för länge förrän jag är uppkopplad igen. Och det är tur vi har två surfplattor, en bärbar och två stationära datorer hemma...

Längdskidåkning, den vackraste av sporter

I morse väckte klockan mig 6.00. Klockan 6.55 hämtade Karin upp mig och 15 minuter senare hade vi parkerat på Ågesta som bil nummer tre. Eftersom det var 12 minusgrader gjorde vi oss snabbt färdiga och satte iväg.

Jag har tidigare i vinter hyllat spårgubbarna (i min fantasivärld är det gubbar i alla fall) och här fortsätter det: ni är fullkomligt makalösa. Ni är ute och spårar varje dag (eller snarare natt), ni fraktar snö, ni fräser och ni drar jättefina spår. För mig känns det som jag ställer upp i världscupen varje gång jag är ute och åker tidigt på morgonen. Spåren är helt perfekta!

Som den sportnörd jag är kunde jag knappt sova i natt eftersom jag låg och funderade på om jag skulle ta de gamla eller nya skidorna. Anneli åkte igår och varnade mig för att det var en del småsten och grus. Samtidigt visste jag att spåren trots allt är rätt fina och jag var ju grymt sugen på att testa de nyinköpta. När jag klev upp hade jag bestämt mig. Det skulle bli premiär för de nya.

Redan efter en kilometer kunde jag konstatera att det här skulle gå undan. Vi hade på förhand bestämt oss för fyra varv, men i det tempo vi höll kunde vi lika gärna ta ett varv till. Skidorna var underbara! De nya pjäxorna, som jag använde för tredje gången, är grymt sköna de med!

Till denna fina skidtur lägger jag som vanligt till det bästa av allt: miljön. Dagsljus som mörker spelar egentligen ingen roll, båda är magiska på sina sätt. I dagsljus med snö, frisk luft, vackra omgivningar och kanske lite sol. I mörker med pannlampa och en frid som inte kan överträffas av något annat. Det är bomull för själen och den bästa meditation man kan tänka sig.

I takt med att varven avverkades kom det allt mer folk och spåren blev lite mjukare. Trots det var det först sista varvet som jag började tappa lite tempo och fokus, när man ömsom stakar, ömsom skejtar förbi andra. Så fem varv och fyra mil blev precis lagom. Känslan när jag satte mig i bilen var underbar. Jag var inte särskilt trött, jag hade stakat mer än någonsin (i princip hela tiden) och jag hade åkt på min snabbaste tid någonsin.

Till er som inte provat längdskidor: gör det, det är alldeles, alldeles underbart.

Och till er som spårar Ågestas skidspår: ni är alldeles, alldeles underbara!!!

Frostiga men nöjda skidåkare

Jag sitter i klistret

Väl hemma från fjällen häpnade vi över hur snabbt snön smält i Stockholm. Morötterna som symboliserade näsan på tomtens snögubbar låg på barmark och den snö som är kvar är väldigt, väldigt smutsig.

Minnena från skidåkningen i fjällen är många och fina. Utöver den dagliga turen till skidbackarna, där vi unisont röstade fram Klövsjö till det bästa området i tuff konkurrens med Vemdalsskalet och Björnrike, blev det lite längdskidåkning. Premiär för barnen får jag generat erkänna....vet inte varför de inte fått prova tidigare. Nu tjatade de hur som helst och det blev så uppskattat att vi fick förlänga hyrtiden av skidorna en dag till.

Vemdalsskalets spårcentral - för den som gillar kuperade spår

Vemdalen: idylliskt för längdskidåkaren

Det där med att valla har inte varit min grej. Vallatejpen som jag brukar använda hade jag förvisso nästan lyckats sätta på helt själv denna gång. Men jag satte den för långt ut i spannet med riktigt dåligt glid som följd. Väl hemma i Stockholm insåg jag dessutom att det är klister som gäller. Igår blev det därför en tur till sportaffären för att införskaffa sådant, men framför allt för att köpa nya pjäxor. De senaste två vintrarna har jag haft problem med fötterna vilket beror på att jag inte använder mina iläggssulor - vilket i sin tur beror på att pjäxorna är för små för det. Jag lämnade affären med inte bara pjäxor och klister - utan dessutom ett par splitter nya skidor. Mina fina längdskidor som jag nöjt åkt Vasalopp och Värmdölopp med blir därmed förpassade till kategorin 'fulskidor'. De som var finskidor för bara två dagar sedan!

Imorse var det så dags. Jag ställde klockan på ringning klockan 6.10, gick upp och satte klister på skidorna. Klockan 7.40 stod jag i spåret. Det blev tvärnit direkt. Fästet vid tårna kändes ungefär som suget från en dammsugare, det gick knappt att hålla balansen. Men genom att konsekvent försöka ha bakvikt och dra upp tårna i pjäxan fungerade det hyfsat att ta sig runt. Det blev totalt 25 kilometer och därtill fyra fall på platten...när jag oförsiktigt nog lagt tyngden där fram igen.

Ågesta: mindre idylliskt för längdskidåkaren.

Nya, snygga pjäxor - för det är ju utseendet som räknas...

Lärdomarna av detta är flera: 1) jag måste fundera mer över vilken valla som är rätt, inte utgå från vad jag tror dagen innan - det var -1,5 grader när jag åkte i morse och förmodligen inte klisterföre, 2) när jag lägger på klister ska jag inte ta så mycket - när jag i efterhand tittade på YouTube insåg jag att jag lagt på tok för mycket och 3) jag ska ta med en skrapa och alternativ valla ut i spåret.

Nåja, nu ska det visst bli plusgrader igen. Kanske kan jag då få användning för klistervalla...och dessutom lägga på den på rätt sätt. Fast det är klart, jag har ju kvar så det räcker på skidan...

Nytt år, nya möjligheter

Gott nytt år! Vi har åkt upp till fjällen. Inte för att det är mer vinter här än i Stockholm, utan för att komma bort från alla måsten. Och för att åka skidor. I synnerhet utför.

Året som gott har varit fantastiskt. Vi har rest, upptäckt nya platser och provat på nya saker.

Jag har tagit tjuren o hornen och gått på crawlkurs. Jag har till och med gått och simmat själv ett par gånger och insett att jag inte är ett helt hopplöst fall. Jag har ställt upp i två skidlopp och tre cykellopp, alla med fantastiska resultat. Jag har åkt mycket skridskor och deltagit på Älta hockeys samtliga mammaträningar.

Men jag har också fått ställa in. Jag skulle sprungit Lidingöloppet och New York Marathon. Den första fick jag hoppa på grund av halsont, den andra på grund av Sandy och inställt lopp. Vad jag lärt mig av det är att jag blivit äldre och mer erfaren. Jag har nämligen inte blivit helt knäckt. Jag inser att livet går vidare. Att det gärna inte är första och sista chansen. Och att det finns viktigare saker än att delta i lopp.

Men jag får villigt erkänna att jag fortfarande är jag. Idag blir det långpass i skidspåret. Sedan lite skidor med hela familjen. Full fart framåt alltså. Och 2013 ska nog bli minst lika fartfyllt, utvecklande och spännande som 2012.