Eftersom vi
är fem i familjen som ska ägna helgen till egentid, umgänge, träning och
avkoppling är flexibiliteten begränsad. Därför hade vi bestämt att jag kör
långpass på längdskidor lördag morgon. Prognosen utlovade många minus men jag
tänkte att så länge det inte är -20 eller kallare så kör jag. Kyla brukar ju
inte bekomma mig.
När jag så
klev upp imorse visade termometern på -19 så det vara bara till att äta
frukost, valla (det blev Swix blå, jag har ju bara två vallor så jag tog den
som passade bäst) och klä på mig. Många lager.
Väl i bilen
sjönk temperaturen. -20, -21, -22. Hmmm, skulle jag vända om? Framme i Ågesta
stannade gradvisaren på -24,0. Hoppsan! Tur att jag tog med två extratröjor i
bakluckan.
Det gällde
att komma igång fort och de få skidåkare jag såg åka var vita i ansiktet av
frost. Efter ett par kilometer kunde jag konstatera att jag faktiskt var helt
rätt klädd, men det var kyligt i ansiktet. Lite då och då fick jag stanna och
torka av frosten som lägger sig på ögonfransar och kinder för att inte få
köldskador.
Det var en
jättefin morgon och det fylldes på i spåret. Spårgubbarna hade tydligen åkt på
vinterkräksjukan enligt deras blogg, men detta till trots var det fina spår och
en pistmaskin var ute. Snön gnistrade och det knirrade från stavtagen. Träden
glittrade. Min lånetelefon gav upp i kylan och jag fick njuta av tystnad, av
frid och av den vackra vintermorgonen.
3,4 mil blev
det och jag klarade mig från köldskador. När jag på eftermiddagen klev in i
Tumba ishall för en hockeymatch kändes den ovanligt...varm.
-24 grader är
uppenbarligen inte för kallt för längdskidåkning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar