Jag fick medalj!

Så blev det söndag den 26 januari och dags för Marcialonga. När jag anmälde mig i maj förra året kunde jag inte drömma om att jag bara skulle kunna köra fyra skidpass inför detta sjumilalopp. Men vädret kan jag inte rå på och det var inte så mycket att göra.

Kl 8.40 var min start, medan eliten startade redan klockan åtta. Jörgen Brink var Sveriges stora medaljhopp och jag såg när de for iväg. Jag funderade mycket över vad de har på sig under sina "trikåer" som en norska kallade dräkten. Framför allt var jag orolig att jag själv skulle frysa.

Frysa skulle visa sig bli det sista jag gjorde. Starten gick i sol och fyra minus och jag kände snabbt att jag var för varmt klädd. Alldeles för varmt klädd! Med två mil i lätt uppförslut fick jag upp puls och temperatur snabbt. Det var minst sagt trångt  i spåret. Eller spår och spår...strösockret är en bättre liknelse. För spåren försvann snabbt och konstsnön blev mjuk och spåren ett minne blott.

Men vad gjorde det när jag for fram från by till by i gemytlig stämning och strålande vackert väder! Ett lite längre stopp fick jag göra och klä av mig lite, men i övrigt flöt det på. Efter två mil vänder man och har lätt nedförslut i fyra mil. Jag stakade som aldrig förr och kände mig stark- Så vände det igen, jag insåg att jag borde fått mer klister på skidorna vid sista kontrollen och det var bakhalt och tungt. Till den sista branta trekilometersbacken och en höjdskillnad på 200 meter följde jag dock tipset att låta klistra skidorna ordentligt och jag kunde ta ut de sista krafterna. I mål kom jag på 6.18, nästan dubbelt så lång tid som vinnarna - sex norrmän som tagit sig runt på 3.10! Nåja, medaljen är min och lyckan är total!

Efter lite mat, resorb och migränmedicin slocknade både jag och Karin tidigt. Nästa dag kände vi oss så pass pigga att vi snabbt packade våra grejer, checkade ut och hann med en dags skidåkning i Dolomiterna i närheten av Brennerpasset.

18.55 gick flyget hem och strax före kl 1 på natten stupade jag i säng.

Jag är nöjd, stolt och känner mig stark Och jag fick medalj. Vasaloppet kan ta sig i brasan!!!

Svenskar och norrman i världsklass

En stolt tjej i trikå

Överdragskläder på rad

Den är MIN!!!

Marcialonga - lite statistik

Den som trodde att det är exotiskt att åka Marcialonga har fel. Vi märkte redan av hur mycket svenskar det var när vi anlände till Moena. I var och varannat hörn talas det svenska.

Men i pisterna är det desto glesare. De verkar mer fokuserade på att provåka spåren, testa vallor och slutspurta inför loppet.

Jag var tvungen att kolla upp hur det ligger till och så här är det:
Av totalt 7 204 anmälda är det inte alls flest italienare - som åtminstone jag trott. Istället är det land med flest anmälda...vårt kära grannland Norge! 2 450 norrmän är anmälda mot 2 263 italienare. Svenskarna kommer på en tredjeplats med 1 488 skidåkare. Finland är fyra på 214 startande och därefter kommer Tjeckien som har hela 173 åkare.

Av de mer långresta deltagarna finns USA med 14 personer, Kanada med 26, Australien med 8 och Argentina (!) med en. Det är lika många som Frankrike.

När vi väl är inne på statistik som ju är ett kärt ämne för mig kan jag passa på att berätta att 1 195 personer är kvinnor och 6 009 män. De vanligaste åldrarna är 40-59 år (oväntat?) som utgör 4 326 personer.

Summa summarum bör jag därför när jag behöver påkalla uppmärksamhet ropa "se upp" för att ha störst chanser att bli förstådd!

Jag är redan en vinnare

Hej från Val di Fiemme, Italien. Vår resa hit igår höll på att börja med ett praktfiasko. Jag hade inte bokat plats för skidorna och de vägrade ta med dem. Skyllde på allt möjligt - och omöjligt - och bad oss kontakta någon bekant som kunde komma och hämta dem. Men skam den som ger sig...vi lyckades få tag i annan personal som förstår att en nöjd kund är en bra kund och en bra referens... Så skidorna kom med och vi kom till Dolomiterna.

Den akuta snöbristen jag fått beskriven var inte sann. Men visst, i byn ligger det inga jättemängder med snö. Vid skidområdena är det emellertid massor av snö och idag blev det Trevalli med San Pellegrino vi åkte i. Eftersom jag glömt kvar varenda slalompryl - utom min ryggplatta - i fjällen blev det till att hyra. Ett par Salomon 24. De gick inte av för hackor! Grymt sköna och roliga att bränna ner med. För här sparas inte på krutet inför Marcialonga. Det är all in som gäller varje dag!

Vid nummerlappsuthämtningen fick jag reda på att jag lyckats seeda mig! Det innebär att jag startar ungefär i mitten av startfältet och med tanke på att det endast är två parallella spår genom hela loppet så borde det öka möjligheterna till att åka i existerande spår - till skillnad mot förra årets Vasalopp...

Dessutom fick jag reda på att jag vunnit. Vadå, undrade jag. Det skulle visa sig att jag vunnit en skiddräkt. Röd, tvådelad och väldigt...italiensk.

Får se om jag  vågar ha den på söndag. För som Karin konstaterade,  det blir nog enda gången jag åker i den. Den som lever får se...

Imorgon  vankas skidåkning i Val di Fassa/Carezza, troligtvis i strålande sol. :-)

Nedräkning inför Marcialonga

Imorgon flyger vi till Italien. Eller åtminstone till Innsbruck, där hyrbil väntar och 20 mils bilfärd till Moena. Det ska bli jättekul. Okej, kanske inte det faktum att flyget går kl 06.40. När vi bokade det i våras tyckte vi det var toppen att komma iväg tidigt och få så mycket tid som möjligt i alperna. Just precis nu känns det väl lite jobbigare.

Sjukgymnasten jag går till - en av de proffsigaste i Stockholm - är själv inbiten längdskidåkerska och var där över nyår. Blir verkligen loppet av, frågade hon igår? Det finns ju ingen snö! Jag vill inte råka ut för någon ny "New York", när loppet ställdes in med två dagars varsel. Jag vägrar!!! Men inga tecken har givits att det skulle vara frågan om att ställa in, så jag åker med ett gott humör och stora förväntningar.

Sjukgymnasten ja...det var med modfällda steg jag gick dit igår. Det har inte känts så bra som jag förväntat mig när jag nu provsprungit tre gånger. Sista gången slarvade jag också eftersom jag glömt knäskyddet hemma. Det var inte bra. Men hon var nöjd och inte ett dugg oroad. Allt är på rätt väg menar hon och jag gick hyfsat glad och optimistisk därifrån. Eftersom jag flitigt gjort mina sjukgymnastikövningar varje dag - till och med på julafton - har jag fått fina muskler på rätt ställen (tyvärr inga coola magrutor eller så, men väl små, små, fundamentala knämuskler). På köpet har jag även fått en väldigt stel löparknämuskel, eller Tractus iliotibialis som jag tror den heter på riktigt. Nu vill det till att stretcha den ordentligt, så ska allt nog bli till det bättre.

När jag var tonåring var min stora övertygelse att jag skulle bli just sjukgymnast. Det blev något helt annat av mig och drömmen föll i glömska. Men det senaste halvåret har jag tänkt väldigt mycket på det och jag kan konstatera att ambitionen egentligen hade passat mig väldigt bra. Jag hade säkert blivit en hyfsat bra sjukgymnast med ett starkt genuint intresse för fysiskt välmående. Nåja, det får väl bli nästa liv.

Dags att sova, imorgon börjar nästa äventyr!

Klassisk stretch för löparknä

Så blev det lite vinter även denna vinter

Snön föll och många blev glada. Kanske i synnerhet Vasaloppsanmälda. Ågesta, som hade toppbetyg vad gäller spårning och underhåll förra vintern, har kämpat väl, men ännu inte fått till spår som är längre än en knapp kilometer.

Själv inser jag att den träning jag fick i fjällen blir den träning jag får inför Marcialonga. Men vad gör det, jag får genomföra mitt livs lopp inom längskidor i vacker alpmiljö! Jag är ju dessutom ingen tävlingsmänniska så tiden spelar ingen som helst roll...eller nåt!

I vinter har jag äntligen satt dubbdäck på crossen, tidigare har jag bytt till mountainbiken. Jag är mycket nöjd med mitt val, den rullar fram riktigt bra! Däremot inser jag att en cykel utan skivbromsar är inte optimal vintertid. Min nästa cyclocross kommer bli en med sådana! Plogningen av cykelbana från Älta till stan har just nu en sjua i betyg av mig. Jag är avundsjuk på de fina Brommaborna som uppenbarligen har fått en sopmaskin till plogmaskin och cykelbanorna är helt barsopade. En Fredrikshofscyklist jag hade sällskap med häromdagen berättade att även Farstastråket fått besök av en sådan. Kanske även vi Nackabor får se den så småningom...

På simningen med triathlonklubben fick jag i veckan frågan vad jag har för mål. Inga särskilda svarade jag. Personen jag pratade med berättade om alla möjliga mål under 2013 och jag stod förundrad och lyssnade. Men så tänkte jag till lite. Jag ska åka Marcialonga, berättade jag. Sedan ska jag spela en hockeyturnering i mars. Sedan blir det sannolikt Siljan runt eller något annat cykellopp i början av sommaren. Åsså Stockholm triathlon. Och en multisporttävling...och så New York marathon...och kanske något mer. Ja men då har du ju jättemånga mål, replikerade hon. Ja, det kanske jag har. Dessutom vill jag bli bättre på att simma!

I måndags fick jag äntligen provspringa igen. Jag har skött min sjukgymnastik exemplariskt och såg oerhört mycket fram emot en löprunda - även om den bara var tio minuter lång. Tyvärr kändes knät inte jättebra och det var med modfällda steg jag lämnade löpbandet. Ska jag någonsin bli kvitt min meniskskada???

Slutligen ett roligt - eller patetiskt - foto på hur det ser ut vid Danvikstulls trafikplats. Var tar cykelvägen vägen egentligen???

Intensivträning inför Marcialonga

Med elva dagar i fjällen fick vi tio dagar i skidbacken. Av dessa hann jag även åka lite längd smått otroliga sju gånger! Tre gånger med barnen, en med en skånsk novis och tre helt själv.

Första rundan i spåret i Björnrike var med fel valla, fel klädsel och fel inställning. Jag masade mig runt en mil och frågade mig själv mest hela tiden varför jag gör det här och varför i hela fridens namn jag kommit på att anmäla mig till ett skidlopp så tidigt på året. I Italien!

Andra solorundan blev betydligt bättre. Jag kom på varför jag gillar längd. Naturen är fantastisk, dess fridfullhet ger mig ro och det vackra vinterlandskapet får mig att njuta. Det är tyst så när som på svishandet av skidorna och de skidåkare man möter har rosiga kinder och är trevliga. 20 kilometer gick av bara farten.

Den tredje rundan skulle bli mitt till synes enda långpass på skidor innan Marcialonga. 31 kilometer i Vemdalsskalets skidspår i perfekta förhållanden, -7 grader och sol. Spåren är inte jättesnabba men det faktum att jag simmat mycket under hösten har lagt en bra muskelgrund. Trött i nedre delen av ryggen blev jag dock utan att överdriva och som jag sa till  Hasse så skulle jag behöva mer träning av det slag att jag åker tre, fyra mil och sedan ett par till. Den sortens träning ger en helt annan stadga och uthållighet i ryggmusklerna. Men faktum är att det här nog blir min enda uppladdning i riktiga skidspår.

Att åka skidor med barnen - och Hasse såklart - är jättekul! De gillar det stenhårt och skrattar gott åt alla vurpor. Det blev allt från 2,5 till 7,5 kilometer och det lovar gott!

Nu blir det vårt kära jobbgym med stakmaskin och styrketräningsmaskiner som gäller, och det är sååå tråkigt. Men idag körde jag stakning 20 minuter och styrka 20 så jag är på rätt väg. Jag får nog vara glad att vi har landställe just i Härjedalen där det åtminstone funnits spår att åka i.  Karin som jag åker ner med har inte heller tränat mycket skidor vinter och det är så vitt jag vet inte heller särskilt mycket snö i alperna. Jag är därmed sannolikt i gott sällskap!

Vintern finns...i Vemdalen!

Solen börjar gå ned, kl 13.10 på eftermiddagen

Vemdalsskalets spårcentral - här har jag avverkat många varv!